Iva efter operationen.
Måndag 1 Oktober.
Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva ut i hundrade år! Jaa det hoppas jag verkligen!
Annie var lika gullig som vanligt när vi kom till henne, det var tvätt och smörj dags, och vi tog varsin sida av Annie. Sedan gjorde Carina gympa med Annie, "benen sträck och böj, armen sträck och böj". Annie har fortfarande mycket vatten i kroppen så det var nyttigt för henne med lite gymnastik.
Sedan kom narkosläkaren Jan Bengtsson och ville tala med mig. Eftersom jag trodde att det bara gällde sjukskrivningen, gick jag ensam. Dumt, det var mycket allvarligare saker han ville tala om också. Framtiden för Annie...Ja det var inte mycket de visste om den egentligen, lung venerna var tydligen det stora problemet, givetvis i kombination med alla de andra felen. Eftersom kombinationen av fel var så "konstig", var hon nästan en liten försöks kanin (fast så fick man inte säga egentligen). Rätt som vi satt där och pratade om kurator och en massa annat som fanns, kom han på att Annie inte var döpt! Han fick nog lite panik, just då tror jag. Snabbt frågade han om jag ville ha ett dop på sjukhuset. Nu fick jag panik, på något sätt hade jag lyckats intala mig i någon sorts falsk trygghet, att nu var det värsta över. Efter att ha funderat och svalt gråten en stund, kom jag fram till att jag skulle säja till i så fall. Jan sa också att varje operation i framtiden kommer att bli kritisk, även om det är rutin operationer för läkarna.
Carina skulle börja fråga mig vad vi pratat om när jag kom tillbaka, men jag skakade bara på huvudet. Kunde inte prata om det just då.
Idag, som grädde på moset, spöregnade det. Lena i "Borås" ringde och vill kom och hälsa på, dessutom lovade hon att köra oss till en affär för att handla mat. Carina och jag pratade om detta med dop. Jag hade ju innan planerat att ha ett stort dop med alla vänner och släkt, och vi bestämde att så fick det bli. Namnet fixar skattemyndigheten och om Annie nu inte skulle komma till himlen, om det skulle gå på tok, bara för att hon inte var döpt, kan det inte vara nåt vidare bra ställe ändå.
Lena hade med sig jätte fina presenter som hon och Frida hennes dotter valt ut. Vi åkte till Partille ock handlade en massa mat.
När vi kom till Annie på kvällen med mer mat, var det en ovanligt "pigg" liten tjej som mötte oss. Hon tittade på mig och skrattade (löjligt jag vet), fäktade med armarna och benen. Tänk att man kan vara så söt med så mycket grejor i ansiktet och på kroppen.
Carina pratade med sin pojke Oscar idag, han undrade hur länge hon klarade sig utan honom. Så vi bestämde att det var dags för Carina att åka hem. På onsdag har hon och mormor bytte av platser. Dagen avslutades med en god födelsedags middag.
Tisdag 2 Oktober.
Nu får Annie äta 20 ml med bröstmjölk ät gången. Så nu gäller det att pumpa. Dessutom fick jag hålla henne för tredje gången, det var lite nervöst med alla sladdar och respiratorn, men det gick bra. "Kissa och drick!" sa personalen, och slet för att få ner Annie i mitt knä, och jag löd och njöt. De gjorde ett ultra ljud på Annies hjärna idag men vi har inte fått något svar ännu på det. Annars har det varit en lugn dag idag utan några chocker.
Det är så många från Grebbestad som ringer och skickar blommor och kort. Dessutom har jag förstått att det är ännu fler som frågar efter oss.
Onsdag 3 Oktober.
Idag blev det ingen mat för Annie, hon skall sövas för att få en ny cvk slang i halsen, den gamla läcker tydligen. Men gulla med henne det var helt okey, hon låg och kikade på ett öga och smakade med munnen. Ni kan ju föreställa er vad det gör med ett mamma hjärta. Idag kom magen igång igen, så Carina fick äran att torka bajs.
Mormor, Oscar och Lars kom på eftermiddagen. Oscar fick för första gången se Annie "live", såret täckte vi, så att det inte skulle se så hemskt ut. Vid andra besöket vågade han t. o. m. klappa lite på henne, och kika på ärret. Konstigt nog tyckte han också att Annie var väldigt gullig. Annie var fortfarande sövd, efter som de skulle passa på och röntga henne samtidigt. Detta för att se hur det stod till med vätskan i lungorna. Så tog Carina adjö med Annie för den här gången. Fast jag tror ju att hon kommer att ha lite Annie abstinens, hon är ju faktiskt Annies reservdels mamma. Sedan var det dags för mig att säja hejdå och tack så länge. Och lite panik fick jag allt, hur skall jag fixa detta utan Carina. I det läget jag var, var det ju rutiner som var det viktigaste av allt. Nu måste jag skaffa mig helt nya sådana, fy så tungt det kändes. Carina har sedan berättat att hon var ledsen när hon kom hem. Nu hade hon ju ingen aning om vad som hände med Annie, med en gång det hände. Carina hade också lämnat efter sig ett brev till mormor, där det stod av hon skulle göra och vad jag kunde göra själv. Allt för att jag inte skulle köra med mormor!
Idag skickade jag in papperna till skattemyndigheterna med Annies fullständiga namn: ANNIE, AGGIE, MARIANA.
Mormor och jag gick tillbaka till Annie efter pumpningen, men vi var inte där så länge för jag var helt slut i mig själv.
Torsdag 4 Oktober.
Idag kom min "gamla" lärare och granne på besök. Han var på hjärtbesök i Göteborg, först oss och sedan en vän på Sahlgrenska. Han var lika undrande som de flesta hur det kunde bli så här konstigt.
När vi gick för lunch sa sköterskan att Annie kanske skulle slippa respiratorn imorgon för värdena blir bättre hela tiden. Mormor och jag tog en promenad till affären och fyllde på lagren.
När vi kom tillbaka fick vi värdens överraskning. Annie var ute ur respiratorn. Hennes värden hade blivit så bra att de gjort det redan idag. Andehämmtningen var flämtande, och värdena gick lite upp och ner, men med extra syrgas blev de sakta bättre. På väg till mitt knä tog Annie omvägen över mormors famn, och det var allt den tår som kom på kinden. Instoppad under min skjorta låg hon hos mig i nästan två timmar. Sov gott gjorde hon, med avbrott för några anfall av kolik. Men nu vet vi ju också att Annie har en kraft full röst!
Att ringa runt och berätta detta kändes som en ren triumf.
Fredag 5 Oktober.
De hade varit tvungna att ge Annie Dormicum för att avbryta hennes "små" utbrott av ilska. Alla värden gick nästan i botten när det kom, nämligen. Kurator kom och pratade med mig i nästan en timme. Under den tiden hade Annie och mormor haft det första viktiga samtalet, i en lång rad av kommande samtal. Fast när jag kom fick Annie ett utbrott igen och var tvungen att få Dormicum igen. Tydligen var det en vanlig, "mamma" reaktion. "Nu kommer hon så då skriker jag så tycker hon synd om mig!"
Detta var nästan det ända vi fick se av Annie idag, eftersom de gjorde en operation på hennes rumkompis, på eftermiddagen och då fick inte vi komma in.
Lördag 6 Oktober.
Det var en allvarlig liten flicka vi kom till idag. Men kisse katetern var borta och det var blöja på. Eventuellt skulle Annie få komma till avd 323 idag, men Dr Jan ville tala med fler läkare först. De var lite osäkra på vätskan runt vänster lunga. Så fyra läkare till dök upp, och bland dem min hjälte Håkan Berggren. Han kan utföra mirakel! Dessutom var han så nöjd med Annie! Hon fick ett hostanfall när de var där, så han ordnade så att hon fick inhalera någon form av ånga med nåt i. De skulle i alla fall se på ultraljud och röntgenplåtar och sedan bestämma sig.
När vi låg och försökte vila oss på middagen, ringde telefonen. Det var från Iva, först blev jag alldeles kall, men blev lugnad av sköterskan. Annie var på avd 323, vilken lycka! Ringde morfar och grät lite i telefonen och berättade de goda nyheterna.
Annie låg i en liten spjälsäng när vi kom till avdelningen. Hon låg i övervakningsrum 5, där finns en sköterska och en under sköterska alltid. Stöd av syrgas fick hon fortfarande, men några nålar till var allt borta. Över i mitt knä kom hon, och efter en sov stund, provade hon på att suga på mitt bröst. Det var ljuvligt att ha Annie så nära, och några droppar fick hon väl i sig. Men det var så jobbigt för henne, sonda var det som gällde än så länge i alla fall.
Vill Du komma tillbaks till länksidan?