Iva, 25,26 0ch 27 september.
Vi kom till Östra sjukhusets KK klockan 22,00, och blev av släppta vid akut entrén. Efter att ha kommit lite fel, hittade vi rätt avdelning, avdelning 11 där skulle vi bo. Vi togs emot av en barnmorska som visade oss till ett rum och gjorde en snabb koll på mig. Mackorna och chokladen vi fick var inte det godaste, jag smakat och det var inte mycket som gick ner. Sedan väntade vi och väntade och väntade. Först vid midnatt kom en vaktmästare och körde mig i rullstol via kulvertgångarna, till Iva på Drottning Silvias Barn sjukhus. När vi väl kom dit fick vi vänta igen, eftersom de försökte sätta in en ny nål i huvudet på babyn. Nålen i naveln som de satt in på Näl hade babyn sparkat ur.
Så jag satt i rullstolen utanför med Carina stående bakom, en av sköterskorna kom och frågade vad babyn skulle heta. "Jag vill nog se henne först, sa jag." " Du skall nog inte vänta för länge med att bestämma namnet, sa sköterskan." Det var nog då det gick upp för mig, att detta var riktigt, riktigt allvarligt.
"ANNIE, hon skall heta ANNIE!!!!"
Carina stack fram sitt ansikte framför mig och frågade om jag inte sagt fel nu. Innan hade jag nämligen bara prata om Aggie, som var min farmors namn, men det lät för hårt nu. Annie var ett namn min mamma och jag prata om, efter en tant som bott på Pinnö utanför Grebbestad, hon var alltid så fin i håret och en extraordinär person.
Birgitta Romlin som natt läkaren hette kom ut från Annie och tog oss med in i ett rum för att prata. Ja egentligen var det väl inte så mycket hon kunde säga, utom att Annies hjärtfel var stort, svårt och mycket allvarligt, samt att imorgon skulle det komma en läkare och prata som kunde mer. Det var nog ungefär här jag satte på mig, glasskålen över huvudet, som Carina sa att jag hade den första tiden.
Sedan kom vi in till Annie, inte kunde hon vara så sjuk, hon såg ju ut som vilken liten nyfödd baby som helst, om man tar bort nålar och allt annat. Mjuk och det sötaste jag sett, konstigt eller hur. Natt personalen var underbara, förklarade vad allt var som hon var uppkopplad på, och varför hon hade alla dessa nålar. En av personalen skulle ta kort av Annie med en polaroid kamera, och då fick vi oss ett välbehövligt fniss, hon vände nämligen kameran mot sig själv. Vi förklarade, fnissande, att det kändes tryckt att en så teknisk person skulle ta hand om Annie över natten. Kort blev det, och det är bland det käraste kort jag har. Vid två tiden efter att en sur vaktmästare kör och visat oss tillbaka till KK, ringde jag mormor och morfar för sista gången för dagen.
Tisdag 25 september.
Carina, som verkligen hade behövt sova eftersom hon bara sovit 4 timmar dagen innan, vaknade redan kl. 6,00. Jag erkände inte att jag var vaken fören vid halv åtta. Vi tog en utomhus promenad i rullstol till Annie. De sa att jag skulle få hålla henne idag, men oj sådan tid det tog, eftersom det hela tiden var nya ronder som kom. Annie klarade än så länge att andas själv och låg därför inte i respirator. Hon låg i en öppen kuvös med värmelampa över sig, alldeles naken. Vi hann att gulla lite med Annie mellan ronderna och det var skönt.
Klockan 11,00 kom så Jan Sunnegård Barnkardiolog och ansvarig för Barn hjärtenheten. Och då gick jorden under...... Allt var så kolossalt fel inne i Annies hjärta, så hennes chanser att överleva var så små, så små. Men de skulle göra en data - röntgen på henne, och sedan var det upp till kirurgerna att avgöra om det kunde göra något. Eftersom jag hade min osynliga glas kupa på mig, förstod jag bara delar. Men det förstod jag, att min lilla älskade flicka skulle jag nog inte få lära känna!
När vi kom tillbaka till Annie, sa jag ganska bestämt att, nu skulle jag hålla henne!! Åh, så ljuvligt att ha henne så när mig! Att få känna doften och tyngden av denna lilla underbara kropp. Sedan hade jag ett allvarligt samtal med Annie, jag berättade om oss Fribergs flickor, och vilket tufft virke vi var av. Annie var såpass svullen så hon kunde inte öppna ögonen, men det märktes att hon kände igen min röst. Hon och jag satt och pratade i kanske en halv timme. Egentligen är Iva inte öppen mellan 12-13, men det var ingen som sa ett ljud om det, den här gången. Den här stunden kommer alltid att finns hos mig som något särskilt fantastiskt, det går inte att förmedla den känslan i bokstäver.
Under tiden som vi hade vår stund tillsammans, sprang stackars Carina, mellan att ta kort på oss och ut och gråta och torka tårarna. Med hennes egna ord " Första gången man får hålla sitt barn...efter ett sådant besked..." det var tungt att se.
Strax innan 13 skulle Annie på data röntgen, och då gick vi tillbaka till KK, för att äta och vila. Ringa hem fick jag också göra, ett fullständigt vidrigt samtal, hur berättar man att det efterlängtade barnbarnet bara kommit för en alltför liten stund. Skickade hem en av det dyrbara korten som togs i går på Iva. Maten smakade blää, men tack och lov ringde både Elinor och Atti till mig. Det var svårt att berätta hur illa det egentligen var med Annie. Så här långt hade jag av någon anledning inte gråtit alls, förmodligen var det choken, vet jag att jag tänkte. Vi tog ett av de värdefulla korten, och skickade det till mormor och morfar. Innan vi skulle gå till baka till Iva, fick vi veta att Annie flyttats till hjärtavdelningen 323. Så med lite nya krafter tog vi oss dit. Där låg hon på uppvakningsrummet, helt naken under värme lampan. Anledningen till att Annie flyttats till 323 var att hon klarade sig så bra att andas själv. Sköterskan Katarina talade om att bilderna från data röntgen inte räckte till, utan det skulle bli en magnet röntgen kl 8,00 nästa morgon. Detta kändes väldigt bra, de ville i alla fall göra fler undersökningar, och inte dra ur kontakterna med en gång. En läkare som hete Håkan kom och förklarade skillnaden mellan data- och magnet röntgen, samt hur hon kunnat vara så pigg i min mage. Efter det ägnade vi oss mest åt att gulla och smeka Annie.
Fram på kvälls kvisten gick Carina och ringde till sina barn, Anette, Karin och Oscar, för att berätta hur sjuk Annie var. De hade väntat nästan lika länge på henne som jag hade gjort. Under tiden fick jag order att gå och pumpa ut mjölk. Först tänkte jag, varför sätta igång mjölken om hon ändå skall gå ifrån mig. Men sedan insåg jag, att hon i alla fall skulle ha det så bra som möjligt, den tid hon var här. Så jag pumpade och fick ut 10 ml, så stolt jag var. 5 ml fick hon genom sond, med en gång. Amma orkade hon inte alls med. När de skulle sätta nya nålar på henne gick vi hem, där gick gränsen för vad jag fixade.
I morgon kommer mormor, morfar, Elinor och Lars! Så bra att vi skickade kortet så de kan se Annie med alla nålar innan, de kommer.
Onsdag 26 September.
Inatt vaknade jag ofta, varje gång någon gick åt vårt håll ( och det var ofta, för grann pojken höll låda det mesta av natten) trodde jag att det var, för att tala om att Annie inte fanns längre.
Carina fick mig i alla fall på gott humör på morgonen. Jag vaknade innan henne, och borstade tänderna när jag hör henne säga: "- Fick du lämnat urinprovet som sköterskan ville ha i morse?" "- Vilket urinprov...Det har inte jag hört. Jag måste ha sovit!" Tystnad. "- Du jag har nog drömt det där." Sedan började hon yra om både Lars och Oscar. Fast hon frågade allt sköterskan för säkerhets skull när vi åt frukost!
Den förmiddagen tillbringade vi med att vänta på att Annie skulle komma från magnet röntgen. Efter att Carina smugglat in lunch till oss, (Carina får egentligen inte äta här men de har förstått att detta är allvarligt, och tyckte att hon kunde få mat om vi åt på rummet) började vi bli oroliga på allvar över var Annie tagit vägen. Hade de fått börja operera, hade hon dött, var har hon tagit vägen! Avd 323 visste inget när jag ringde de två första gångerna. Och från Grebbestad var de på väg, och skulle vara hos oss vid tre tiden. Elinor ringer och säger att de är här och väntar på caféet på Drottning Silvia. Men jag har ju inget barn att visa dem! Ringer till 323 i desperation. "- Men henne såg jag uppe på Iva för en stund sedan." Annie hade varit där sedan middags tid, men Iva trodde att 323 hade talat om för oss och vice versa. Anledningen till att Annie var tillbaka på Iva var att hon nu låg i respirator. Detta för att hon skulle vara helt stilla under magnet röntgen.
Det var en tårögd morfar som hälsade på mig och Carina, blommor fick jag också. Mormor berättade efteråt, att han tagit med sig kortet till Grebbestad när det kommit, och visat för alla han kände, och att det då kommit både en och två tårar. Vi fick gå i omgångar in för att titta på Annie, och det var allt både en och två tårar i ögon vrån på mormor och morfar. Ingen kunde förstå att hon var så sjuk. Hon var ju så söt och rund. Våra besökare tog vägen om Näl hem, för att hämta Carina och Lars bil som stod kvar där.
Jag fick prata med Angela Hansson narkos läkare, men hon visste inget om hur det låg till med Annie. Bara att Annie verkade trivas i respirator, men att de skulle försöka få bort den under kvällen och natten. Efter en tur "hem", kom vi tillbaka med lite mer mjölk. Sedan fick jag hålla Annie igen, detta var inget som ordnades i brådrasket, med personalen kröp och krälade och ordnade det. Annies ögon, jag fick äntligen en snabb glimt av dem, lika vackra som resten av henne. Sedan sov hon i min famn i minst en timme.
Torsdag 27 September.
Den natten vill jag inte ha tillbaka. Jag grät och tänkte alla konstiga tankar. Var skall vi bo? Här kan vi inte bo hur länge som helst. Campa på gräsmattan utan för sjukhuset, ja va bra! Annie mådde bra i min mage. Tänk om jag skulle stoppa tillbaka henne. Å så stegen utanför, alla dessa steg! Till slut sov jag nog några timmar i alla fall.
När vi kom bort till Annie fick jag byta och tvätta henne, himmelskt. Mitt i Carinas och mitt gullande, kom Karin kurator och störde oss. Vi gick och satte oss i familjerummet, och Karin frågade hur jag mådde. Vet inte vad jag svarade på det. Efter att Carina frågat vad Karin kunde göra, och hon svarade allt praktiskt, ordnades snabbt sjukskrivning, kö till Ronald MacDonald huset. När vi kom in till Annie igen fick hon åter komma ner i mitt knä. Det är en otrolig procedur att få dit henne, men alla gör det med ett skratt. Det verkar som om hon trivs där för hon riktigt kryper tät intill mig. Respiratorn är kvar, för den vill Annie inte gå ur. När vi satt där och hade det som bäst kom Håkan Berggren barn hjärt kardiolog. Han ville prata med oss!
Nu stannade nästan mitt hjärta, och jag tänkte, inte ännu, inte ännu, jag vill inte förlora henne ännu!
Vi gick i gåsmarsch till familjerummet, det var nervöst. Efter att ha börjat med lite kall prat, avbröt Håkan B sig plötsligt. Han undrade vilket vårt familjeförhållande var, det var ju så olika nu för tiden. Efter att ha klar gjort att vi inte var ett par (hur många hade inte undrat det, utan att våga fråga!) fortsatte han. Han undrade vad jag ville göra, för en operation var allt utom riskfri. "- Det som är bäst för Annie, svarade jag." "-Bra, då opererar vi!"
Så började Håkan berätta om alla Annies fel. Det var inget som var roligt att höra. Det allvarligast just nu var att hennes vener mellan hjärta och lunga gick helt fel, och satt lite över allt runt hjärtat, hjärtat hade också bara höger kammare. Han sa mer och ritade, men nu hade min glas kupa åkt på igen. Den försvann för en stund, när han sa att han ville operera imorgon, och frågade om jag god kände detta. Givetvis sa jag ja till det, jag vill ju inte förlora Annie! Dessutom var jag ju tvungen att säja ja till livet, även om jag visste att det skulle bli både tungt och svårt ibland! Så imorgon kl nio blir det operation. Trots osäkerheten känns det skönt att det händer något. Efter en snabb puss sväng till Annie, gick vi för att tala om för alla vad som hänt.
Efter att ha ringt alla samtal, kom sköterskan och talade om att vi fått rum på Ronald redan idag. Vi skulle äta på KK först tyckte hon, sedan ordnade hon pump till mig, och sömntabletter till natten. Så småningom kom vi i väg till Ronald, men det var inte lätt, för det var en byggplats i vägen. Men när vi väl kom dit, oj så fint det var. Men nu var det kväll igen och jag hade kraftig Annie abstinens. Vi gullade riktigt ordentligt med dig på kvällen, och Carina fick äran att torka bajs två gånger. Annie hade dessutom flörtat med Carina, med ett öga, så en tår hade kommit i Carinas öga. Jag fick frågan om jag ville följa Annie till operationen, men då sa jag nej, det fixade jag inte. En rar narkosläkare vid namn Ove, kom och berättade hur Annie skulle se ut när vi fick se henne imorgon. Han sa också något jag aldrig glömmer. " Hur krånglig en operation än är, skall ni veta att detta är vårt yrke och vi kan vårt yrke". Så vi sa adjö på kvällen och hoppades innerligt att vi skulle ses imorgon!
Vill Du tillbaka till länk sidan?
Vill Du till första bildsidan?