Norra Älvsborgs Lasarett.

22 oktober.

Resan upp till Trollhättan blev lätt hysterisk för Annies del . Hon var vansinnig över att ligga inpressad i en liten låda! Sköterskan å sin sida var också vansinnig, och muttrade för sig själv med jämna mellan rum, " och hon som skulle vara så sjuk!". Själv var jag mest tyst, Annie kom jag inte åt att trösta, och små prata hade jag ingen lust med. Fram till NÄL kom vi så småningom, och upp till avd 34. Avdelning 34 var som jag förstod det i första hand för neonataler plus övergång för andra som Annie. Det fanns en inner avdelning, samt några rum utanför och så solrum. Annie fick ett "ytter rum", och där lyckades de efter lite möda få ut Annie ur kuvösen. Hon placerades i ett vanligt genomskinligt baby "tråg". Fast det fick bli en lite speciell ligg still, hon var ju tvungen att ligga på sida, eftersom hon hade ärr både i rumpan och på bröstet. Men som den tåliga lilla baby hon är fann hon sig snart tillrätta. Nu fick vi inte vara sambor mer, utan jag skulle få ett rum en bit där ifrån. När Annie var ordentligt installerad blev jag visad runt och fick förhållningsorder. Ett gemensamt dusch rum, inget konstigt med det. Men sedan.. ett särskilt "mjölknings rum", där alla fick sitta och titta rätt in i en vägg, och det fanns några gamla damtidningar att bläddra i. Dessutom var det kallt där. Men det mest fantastiska var att mjölken skulle sättas in i ett särskilt kylskåp, där någon sedan hämtade den och sedan delade ut det baby skulle ha. Det kanske är så på andra lasarett också, men jag var ju van från både IVA och 323 att sköta sådan själv. Och besök fick jag bara ta emot i kök/vardagsrummet, Annie fick överhuvud taget inte träffa någon. Jo förresten jag fick välja ut två personer, som skulle få lov att på nåder komma in till mig! Sedan kom jag in i mitt rum...........jag vill inte klaga, men att det gick att få in både säng, bord, skötbord och stenhård stol i ett så litet rum. Och varför måste det vara så kallt överallt!!!  Det känns som om jag lämnat ett första klass hotell, för ett billigt turist klass hotell! Och nu var det inte bara standarden på rummet jag menade. Tur att jag var så trött så jag somnade mitt i alla tårar som kom på kvällen.

23 o 24 oktober.

Vaknade med ett betydligt bättre humör, än det jag somnade med. Gick in i "mjölk rummet" och tog med mig en pump in till Annies rum. Jag bryr mig inte om alla konstiga blickar! Annie ville inte ta så mycket i flaskan, utan desto mera i sonden. Fick en lite sur kommentar, om att jag skulle anpassa mina pumpnings tider till Annies ät tider. Lovade snällt att göra detta. Tråkigt nog märkte jag med en gång att det var mindre mjölk nu än tidigare, men jag får väl pumpa på. Även om jag försökte verka pigg och alert, gick jag nog in i en depression nu. Annie hade allt hon kunde önska och hade det bara bra. Men själv började jag känna mig avskuren från allt! Därför har jag inga minnes anteckningar utan bara mitt dåliga minne att använda mig av. Men dessa två dagar handlade om att pumpa (på Annies rum) och försöka lära henne att äta från flaska. Jag fick ingen förklaring på varför det var så svårt för Annie att ta flaska, mer än de jag fått på 323. Nu vet jag att det hör till, att hjärtbarn har svårt att ta flaska och att många behöver sondmatas långa tider. Jag tog en busstur ner till Överby köpcenter och handlade lite mat, samt en underbar bad cape till Annie. Annies 1-månaders dag försvann bara förbi. Någon i personalen hade satt upp en liten post-it lapp på hennes säng med ett "GRATTIS ANNIE" skrivit på och jag är faktiskt tacksam för det lilla nu. Carina kom en snabbsväng ända in i rummet och kramade om oss, och önskade grattis på månadsdagen. Carin skulle hämta Karin på buss stationen i Vänersborg, och hade flörtat med natt personalen. Natt personalen var de jag tyckte var absolut trevligast, lättsamma och bra på att förklara. Givetvis fanns det bra dag personal också, och ingen var ju medvetet otrevlig, men oj, vad en jämförelse med Drottning Silvias sjukhus fantastiska personal haltade till Näls nackdel. Läkarna som på 323 hade visat sitt intresse minst två gånger per dag, såg jag tre eller fyra gånger hela den första veckan. Man kan lungt säga att det haltar även på den nivån.  Carina hade med sig två tegelstens böcker och de bar jag nu runt på över allt. Annie fick jag inte ta med mig in på mitt rum, utan hon var tvungen att stanna på sitt rum. Och jag fick mestadels bara gulla med henne när det var mat dags eller när hon låg i "tråget".

25 oktober.

Idag tog temperatur skillnaderna mellan 323 och Näl ut sin rätt. Det vill säga, jag blev förkyld! Ner till apoteket och köpte alvedon, och stoppade i mig allt jag kunde. Gick till Annie och matade henne men kände mig som en bov. Och efter ett antal bistra blickar från andra mammor på min snörvlande näsa och hostande mun, beslöt jag mig för att kasta in handsken." Nu håller jag mig på mitt rum" meddelade jag bestämt. Men då blev det andra visor, jag skulle ha munskydd och vara nära Annie hela tiden! Helst skulle jag ha henne hos mig på rummet! Men nu hade jag tagit tempen och konstaterat att jag hade 38,4 och ville absolut inte ha något med Annie att göra på ett tag. Men tro det eller ej, de kom till och med och knackade på dörren och ville ha ut mig till henne... Den natten var svettig, gråtig och allmänt vidrig.

26 o 27 oktober.

På fredagen höll jag mig mest för mig själ, men eftersom febern gått ner, gick jag in till Annie på eftermiddagen. Åh, så ljuvligt det var att hålla henne! Hon är värd alla konstigheter som finns. Jag tror att det var på lördagen jag bestämde mig för att strunta i alla idiotiska regler som Näl hade, och använda mitt eget sunda förnuft. Det var nämligen så att efter att jag matat henne somnade vi båda i stolen vi satt i. Men det var inget vidare bekvämt, utan jag tog Annie med mig in på mitt rum. Vi passerade några sköterskor, som protesterade, men jag hade hastigt och lustigt fel på hörseln. Sedan sov vi i två timmar i min säng, ljuvligt! Ringde också och grattade kusin Lasse som fyllde 50 år, skulle allt vara roligt att vara där.

28 oktober.

Dagen förflöt ungefär som vanligt, pumpa, mata, gosa och få något i mig själv. Tråkigt nog märks det mer och mer att mjölken börjar sina, fast än kan jag hålla henne med mjölk. Men idag tog jag också med mig Annie in på rummet, och så sov vi så gott. På kvällen kom Annelie och Susanne på besök. Eftersom jag blivit obstinat tog jag med mig dem in på rummet, och hämtade Annie dit. Som så många andra hade de nog väntat sig att se en liten blå och pluttig baby, så de blev nog förvånade när de fick se Annie. Carina blev allt lite avundsjuk när hon fick höra att Annelie och Susanne hållit Annie. Det hade nämligen inte hon gjort... tänk det var jag övertygade om att hon gjort, men det så klart allt var ju så kaotiskt under den tiden hon var med i Göteborg. Vad hade jag gjort utan henne!!!

29 oktober.

Samma lunk på dagen. Men arg blev jag allt när jag upptäckte att Annie fått ersättning på natten. Så här går det när jag inte har någon koll på hur mycket mjölk som finns utpumpad. Hade jag vetat hade jag ju kunnat pumpa en extra gång och hon hade fått min mjölk! Kanske inget att hänga upp sig på, men det kändes inte bra. Carina, Lars, Karin och Oscar tog vägen om Trollhättan och hälsade på mig och Annie. Och så fick då Carina äntligen hålla Annie! Annie tog vägen över Karins armar, och jag tror att hon gjorde en sväng om Lars också. Det var underbart att få träffa "vanliga" människor två dagar i rad.

30 oktober.

Idag märkte jag att mjölken börjat sina, usch och fy och blää!  Varför? Därför att jag känner mig helt utan delaktighet här! Jag är inget kontroll freak, men i Göteborg, fick jag lära mig, att jag måste kunna alla delar om Annie, för hur skall jag annars kunna ta hand om henne hemma!       Sedan började Annie att kräkas fram på eftermiddagen, kaskad kräkningar på hög nivå. Så bort med flaskan och fram med sond matningen, huvudsaken var att hon fick i sig näring. Jag försökte pumpa allt jag kunde, vilket var bra för nu kom det lite mer igen, Men en hel del ersättning blev det också. Natten var vidrig, jag pumpade efter förmåga och personalen sondade. Jag försökte sova emellan pumpningarna, men det blev en massa tårar, så jag lyckades somna precis innan sköterskan kom och väckte mig. Hon såg mer och mer irriterad ut för varje gång, hon fick väcka mig och frågade tillslut om jag sov gott! Det orkade jag inte ens svara på, utan tittade bara på henne.

31 Oktober.

På morgonen hade Annie det lite bättre, hon kräktes inte så mycket och inte kaskader i alla fall. Stina och Lasse kom och hälsade på, vilket var en sådan underbar lättnad, efter en mycket deprimerande natt. Lite orolig är jag allt , men det skall göras en röntgen i eftermiddag, så vi får se vad det ger. Dessutom har en av undersköterskorna och jag kommit på att Annie "Torsk" i munnen går långt ner i halsen. Vi var överens om att vi hade båda två kräktes av det. De har också tagit prov för att se så hon inte har urinvägsinfektion, vilket tydligen också kan ge kräkningar. Elinor. Åke, Hugo och Jakob komma vid lunch. Hugo skulle vara hos Annie och mig ett tag, medan de andra var hos logopeden med Jacob. De kom, och Annie och jag fick rusa iväg till röntgen, just då. Hugo hade hittat leksakshörnan, så han hade det bra. Röntgen är inte Annie favoritsysselsättning, hon skall ju ligga stilla. Men på något sätt fick de tydligen bilder som dög. Dessutom började Annie att kräkas igen, jag blev bortknuffad, och personalen tog över igen. Hugo fick massor av beröm av sköterskorna på avdelningen när vi kom dit, han hade inte märkts alls, utan bara lekt. När de andra kom satt vi i det kalla köket och små pratade. Annie hade inte kräkts på länge, så det kändes ganska lugnt. Sedan fick jag lägga Annie på hennes rum, för nu skulle hon sova. Själv gick jag in till mig och försökte göra det samma. Sedan knackade det på dörren, och in kommer doktor Robinsson och sätter sig på min sängkant! Det känns som om han är någon sorts budbärare av olyckor för mig, och det var han nu med. Röntgen hade upptäckt att Annies tarmar låg fel, de var spegelvända och det var även magsäcken, hon hade också en stor "utbuktning" på tarmen! Skall eländet aldrig ta slut!! Världen slutade snurra ytterligare en gång, och jag blev alldeles tom inuti.... Han skulle tala med sjukhuset i Göteborg, och höra vd de tyckte. Ringde Carina som låg och sov, så jag talade med Anette eller Karin i stället, vet inte så nog vem det var för jag var helt blank på minnen och känslor. Ringde hem och berättade också, samt till Elinor, tror jag. Vet som sagt inte så noga. Nästa sak jag kommer ihåg är att sköterskan kommer in och berättar att en ambulans är beställd till klockan 7, nästa morgon. Satt länge inne hos Annie den kvällen, och bara gosade och myste.

1 November.

Somnade vid tre-tiden och vaknade vid 5.30. Bäddade rent och duschade, samt lade på stora krigsmålningen. Fick i mig lite mat någonstans där också, tror jag.Satte på Annie finaste kläderna, för nu skulle vi tillbaka till ett riktigt sjukhus! Annie slapp i alla fall kuvösen nu, utan var i en babysitter, eller rättare sagt babyligger. Hennes doktor visade vilken fantastisk psykolog han var, genom att tala om att "mamman kan då inte vara orolig ett dug för hon ser såå pigg ut!". Jag bara tittade på honom, och så vände jag honom ryggen. Nu kunde jag smeka och kela med Annie på den här resan, men det var inte mycket jag sa, till sköterskan. När vi kom fram till drottning Silvias sjukhus åkte Annie för sig, och jag fick ta alla mina väskor själv till hissen, de hade i alla fall kommit ihåg att tala om för mig vilken avdelning jag skulle till...Och det var barnkirurg 2, Annie såg så pluttig ut där hon låg i sängen, och jag kände det som om det fallit en sten från mitt hjärta. Underbar personal som genast frågade mig vad jag vill ha. "en pump och en telefon" ville jag ha först av allt, för nu sprängde det i brösten. Och som det rann ur dem, jippi mjölken var tillbaka! telefonen använde jag till att ringa mamma och Carina. Mamma sade senare att jag lät så mycket lugnare på rösten, och det var jag ju också. Carina frågade om jag ville att hon skulle komma ner till Göteborg, och så snabbt har jag nog aldrig svarat ja, på något. Talade med Doktor Gatzinsky som ville att Annie skull göra lite fler undersökningar och sedan fick han se vad som skulle gälla för i morgon. Annie sattes på svält i fall det skull bli operation, något som hon inte var nöjd med. Sedan fick vi ta oss till hjärtmottagningen, för att kolla hjärtstatus. Doktor Holmgren tyckte det var tråkigt att behöva träffa oss så snart igen, men sa att allt var efter hennes status, bra med hjärtat. Så hon skulle klara en operation till om det behövdes. Sedan frågade han om jag klarade en operation till... Vad svarar man på det? Helst inte, men om det behövs, givetvis! Fick rum på Ronald McDonald, där de också tyckte det var "tråkigt" att se mig så snart igen. Satt vid fönstret och väntade på Carina som kom runt kl. 18. Hon hade med sig en massa mat, som vi packade upp, och sedan gick vi till Annie. Hon var inte glad! Hungrig som bara den, och skrek lika mycket. Men hon var trött också, så hon somnade efter en stund gott. Sedan hade hon fått tillbaka sin sänggranne sedan de första dagarna på IVA. Efter lite mys, gick vi tillbaka till Ronald, för nu började jag ta slut. Åt och satt och pratade en stund, men sedan var det sängen som gällde.

2 November.

Uppe tidigt för frukost, och sedan till sjukhuset, för att få reda på vd som skulle hända nu. Doktor Gatzinsky, fångade upp mig i korridoren, och började prata,. Det som de sätt på NÄL var ingenting nytt, detta visste de redan om i Göteborg. Att jag inte vetat något om det tyckte han var förfärligt och helt tokigt!! Men Näl hade kunnat ta reda på detta genom att läsa hennes journaler lite bättre! Jag var inte glad, just då. Men samtidigt tyckte han att det var bra att hon kommit ner till dem, efter som de hade bättre kompetens där än på Näl. Han var helt säker på att kräkningarna inte kom från den fel snurrade magen, utan från något annat, och hon hade inte kräkts en ända gång sedan vi kommit ner. "Så gå in och ge henne mat, och åk tillbaka till Näl, och så får ni nog komma hem snart!" Sagt och gjort, det skrikande monstret Annie fick mat, och blev en lugn och fin flicka igen. Carina körde oss tillbaka till Näl, pust. Men vad gör man. Väl där fick jag vänta i fem timmar innan jag kunde få ett nytt rum, men det var inte det värsta. Inte någon kom in och pratade eller frågade om vad som hänt! Läkaren som skrev in Annie igen måste slagit sjukhus rekordet i snabbast inskrivningstid, utan att titta på mamman eller prata med henne, sköterskor och undersköterskor nämnde inget om vår "lilla utflykt" till Göteborg. Det var som om det inte hänt. Först nattsköterskan frågade vad det var som hänt egentligen!

3 November.

Dagen förflöt lugnt. Ingen pratade om vår resa, och jag satt och väntade på att någon läkare skulle komma och berätta hur detta gått till. På kvällen fick jag se läkaren som hade haft hand om möjligheten, att det var urininfektion Annie haft. Eftersom jag gått i samma klass som hans bror i åtta år, blev jg lite kaxig och begärde att få prata med honom. Nää, någon urinvägsinfektion hade hon ju inte haft heller, och i övrigt visste han absolut ingenting!

4 November.

Idag kom kom Elinor, med mamma och Nils hit. Det var nästan så de inte lyckades komma in i mitt rum, men nu var jag stentuff, och brydde mig inte om personalen ett dugg. Var de nonchalanta mot mig, var jag nonchalant mot dem. Fast jag hade på morgonen fått en hint om att vi kanske, kanske skulle få åka hem imorgon. De var väl trötta på oss nu, jag var i alla fall trött på dem. Men jag sa inget till mina besökare om någon hemresa. det fick komma som en härlig överraskning om det blev så. Men det var skönt att träffa mamma och Nils, ja Elinor också förstås. De tyckte att Annie blivit stor, och det hade hon nog blivit, hon är ju nästan 1 1/2 månad nu. På kvällen hade jag lite svårt att sova, tänk om vi verkligen skulle få åka hem nu!

5 November.

VI FÅR ÅKA HEM IDAG! Ringde Lars och frågade om han kunde hämta oss, och köra hem oss! Tror att han blev lika glad som jag var. Inte heller utskrivningsläkaren sa ett ord om vår tur till Göteborg. Jag väntade mg nog att han skulle säga något, eftersom han var en av överläkarna, men inte. Själv orkade jag inte dra upp det, var för nöjd över att få åka hem. Vi skall tillbaka på koll den 8 November, för att se att Annie inte tappar i vikt. hon skall ha mat var tredje timme till att börja med och ca 150 ml vid varje mål. Men jag skall försöka ge henne mer på dagen, eftersom hon är så trött och svår att mata på natten. Jag har inte heller fått lära mig hur jag skall bada henne. Det är ju lite krångligt med ärr och ont, både på bröstet och i rumpan. Men jag fixa säkert det också. Annie skrek som en besatt när Lars kom, men vi fick med oss henne, och jag kunde mycket nöjd säga adjö till Näl!

Fotnot: Det har tagit mig 2 1/2 år från det jag började på Annies hemsida, och snart 6 år totalt att skriva denna sida. Tiden på Näl var den jobbigaste för mig, som ni nog gissat efter att ha läst igenom sidan. Vad det gäller "utflykten" till Göteborg, är jag inte arg eller upprörd över att de skickade iväg oss dit. Det var bra gjort, då de i det fallet insåg att de inte hade kompetens till mer. Vad som gör mig arg, är att de var så fega, lata eller helt enkelt okänsliga, att ingen läkare kom till mig, och förklarade vad som gått snett, när vi kom tillbaka till Näl. Det gör mig fortfarande arg. Dessutom är mina problem med Näl inte över här, det kommer mera....