Operationen av "svansen".
Torsdag 18 oktober.
Gick upp tidigt och gjorde i ordning "Ravelli" rummet. Annie sov och gjorde små goá smackljud. När hon vaknade fick jag chansen att vara ensam lite pussade och luktade samt grät lite. Systern kom och tvättade Annie med Hibiscrub inför operationen, och sedan fick jag hålla henne en gång till. Sedan var det dags för tur till operation, jag fick följa med in till "sövningsrummet" och det kändes bra. Angela Hansson var narkosläkare och det var ännu bättre, henne hade jag ju träffat så många gånger på Iva. Annie sov hela tiden, så sövningen gick utan några som helst problem, frånsett min klump i magen. Angela sa att operationen nog skulle ta flera timmar. Hämtade mina påsar på 323:an och gick bort till Ronald, där höll jag på att inte komma in eftersom mormor inte såg när jag stod utanför och viftade! Som tur fanns det några uppmärksamma, och skrattande, människor som släppte in mig. Efter frukost och pumpande, lade jag mig på sängen för att vila en stund. Vaknade två timmar senare 11.40 ungefär...snabbt upp och ut för att handla. Men så rädd jag var, hur jag lyckats somna vet jag inte. Kom tillbaka efter en timme, och talade i telefonen en stund. När jag lade på ringde det. "Hej Julia, det är syster Katarina på Iva. Annie är här hos oss nu". "När får jag komma?" "Kom nu!" Annie hade varit på Iva sedan kl 12.00. Operationen hade gått över förväntan och mycket snabbare än läkarna trott. Dr. Romlin tyckte att det var så roligt att se oss på Iva igen! Nå, respiratorn var på plats igen och Annie var fortfarande söt. De trodde att respiratorn skulle komma ut på kvällen, men Annie hade andra planer. Så sedan blev det morgonen, men vi får väl se. Ärret i rumpan var verkligen fint, och skulle i framtiden bara se ut som något helt naturligt. Vilken nytta lavemanget hade gjort vet jag inte för Annie bajsade och fes som en besatt. När Annie hörde min röst lyfte hon på ögonlocken, men annars sov hon. Hemma ringde jag runt och talade om för alla att operationen gått bra. En sak har jag lärt mig idag, alla operationer som det kommer att bli i framtiden kommer bara att bli mer och mer djävulska. Föresten gäller det nog alla större grejor hon skall göra, härifrån och nu.
Fredag 19 oktober.
Ingen respirator och ingen sond i näsan! Så ser Annie alltså ut! Hon var kraftigt grining av morfinet, så när man skulle röra vid henne, fick man först ta ett stadigt tag och sedan smeka. Rums byte blev det också efter lunchen, eftersom det inte finns plats på 323 eller kirurg för Annie. Fast det känns på ett sätt ganska skönt att vara kvar här. Det blev ett litet två rum, med manlig kompis. Annie kunde egentligen haft det ganska bra, om hon inte varit så HUNGRIG! Och ingen mat får hon fören på måndag. Dropp får hon ju men ändå. Stackars, stackars Annie!
Lördag 20 oktober.
I natt hade jag en fruktansvärd natt, mormor fick väcka mig flera gånger, för att jag kastade mig runt och skrek. Chocken kanske börjar märkas i drömmen nu. Annies rumkompis skulle opereras på rummet, så vi kunde inte vara där så länge på förmiddagen. Men stackars Annie är nu ännu hungrigare! På eftermiddagen visste vi inte om jag skulle ta upp henne eller inte, eftersom jag är MAT för Annie. Men det blev tvärt om, hon blev en lugn (allt är relativt) liten flicka som myste med mamma i nästan fyra timmar. En av de tre operations kirurgerna kom och tittade på Annies stjärt. Han blev mycket nöjd med det han såg.
Söndag 21 oktober.
Sköterskan hoppade på mig med en gång vi kom in i Annies rum. "- Har du någon mat med dig??" "- Nej, Annie får ju inte äta förrän imorgon?" "- Jo, 20 ml NU, hon är vansinnig!" Så jag fick låna pump och tillbehör, det brukar vara svårt eftersom de är personliga, men nu var det inga problem minsann. Fick ihop så det räckte till hela dagen för Annie. Ner i mitt knä, med snabb hjälp av personalen, och hon sög på flaskan som en liten skårunge. De första 10 ml gick i ett nafs, men sedan tog det lite tid. Tillslut var flaskan tom, och rap ställning intogs, med hjälp av snäll personal. Efter ett antal rapar somnade Annie helt utmattad på axeln. Hon blev väl marmorerad i hyn och efter blodgas, som konstaterade att Annie låg dåligt i syremättnad, fick det bli extra syrgas. Mormor blev väldigt orolig, men syrgasen hjälpte snabb upp situationen. Jourläkaren kom och tittade till Annie, men tyckte att allt såg bra ut. Däremot sa hon att vi skulle till NÄL imorgon! Hon hade tagit för givet att jag visste, men inte visste jag det. Allt hänger på om de finns plats där eller inte. HOPPAS, HOPPAS! När mormor och jag gick hem för lunch kom vi på att vi måste ner till Göteborg och köpa månadsdags present till Annie, och fikabröd till IVA. Sagt och gjort, på 1½ timme hann vi med allt plus att äta. När vi kom tillbaka till IVA var Annie vansinnig igen, fast den här gången p.g.a. magknip. Det blev barnvagn med droppställning bredvid, i korridorerna på IVA. Annies rums kompis fick nämligen allvarliga problem med pulsen när hon satte igång och hojta. Till slut fick jag ge Annie mat, då blev det himmelskt lugnt. Men så började hon bajsa och fick upp det i såret, försiktig total rengörning, det är inte lätt. Eftersom Annie stör sin granne så mycket, skall hon få eget rum inatt. Det stora problemet för mig nu är hur jag skall lyfta henne. Jag får inte ta under armarna, för då gör det förskräckligt ont i bröstbenet. Jag kan inte ta henne under rumpan, för där är hon ju ny opererad. Hå, hå, ja, ja. Vi fick inga definitiva besked om flytt till Näl innan vi gick för kvällen. Men tog det säkra före det osäkra, och förberedde allt för en eventuell resa imorgon. Ordnade hem transport för alla grejor och mormor. Morfar trodde nog att vi skulle vara i Grebbestad på tisdag. Men kanske om en vecka, om allt går väl.
Måndag 22 oktober.
Efter att ha gjort färdig packningen, gick vi till IVA. Hipp, hipp, det blir Näl idag! Ambulans kommer och hämtar Annie och mig vid 14- tiden, mormor åker vid 11. Hade ett utskrivnings samtal med Thomas Gilljam. Han försökte förklara Annies fel för mig, men jag är fortfarande inte helt mottaglig för all information. Han sa i alla fall att hon inte var mer infektionskänslig än andra barn, bara att det kunde bli mycket mer långvarigt om hon fick något. Sedan skulle vi ju ses varje månad när, Annie skulle ner på Synagis- testen. Ambulanspersonalen och sköterskan kom strax innan två, och med sig hade de en kuvös som de skulle frakta Annie i. Sköterskan på Iva och jag tittade på varandra och funderade nog båda två på om vi såg rätt. Sköterskan frågade sköterskan från NÄL om de fått besked om att ta med en kuvös. "- Nej, det gjorde vi ändå:" Annie fick vikas för att överhuvud taget komma in i kuvösen, och hon visade, helt förståligt, upp hela sitt temperament. Efter en rundgång med kramar, gick vi så till ambulansen. NÄL här kommer vi.
Vill Du till nästa sida?
Vill Du till bild sidan?