Vill du till tillbaka till länksidan?
Knapp-operationen.
27 Augusti.
Det första Annie gjorde, vettig tid, var att ringa Ellen, och berätta att vi var hemma! Annie älskar verkligen Ellen, och hon har blivit så viktig för henne. Bestämde med Carina och Karin, att äta lunch i sjöboden. Karin, en annan mycket viktig, person i Annies liv, kom hit och vi gjorde sällskap ut till Grönemad. Det var så varmt, så det var nästan inte sant. Så Annie fick bada! Nå ja, ta det med en nypa salt. Hon knäböjde för att få doppat rumpan, värre var det inte. Men hon hade det så bra! Sedan gick vi hem, och åt middag här. Herrarna var på "VM i makrillmete" i Fjällbacka, därför var det bara vi flickor. När Carina och Karin gick vid halv tio, började Annie gråta och frysa. Tempen visade 38,5, och jag känner mig inte som någon bra mamma, IGEN.... Men Annie har haft en bra dag, och inte visat några tecken på konstigheter tidigare under dagen. Så nu får jag väl se vad natten och morgondagen bär i sitt sköte!
26 Augusti.
Varför går jag på detta? Klockan 8, skulle vi vara på avdelningen ville de, för ronden och utskrivning. Ronden såg jag aldrig till, men Helena, kirurgen kom vid 10. Thomas, kom strax efter, med frågor om recept och annat, men inget var klart. Så vi gick till lekterapin och gjorde klart Annies gris. Vid 12 var nästan allt klart, intygen skall sköterskan skicka på posten, för jag orkade inte vänta på en lunch ätande sekreterare. Vi tog oss till 323:an och sa, hej då till dem också. sedan åkte vi in till centrum och shoppade skor och kläder till Annie. Vi gick också och åt lunch, något som Annie uppskattade högt och rent, inte för att hon åt så mycket, utan det var nog mest känslan. Sedan tillbaka till Ronald, och packa, samt städa. Det var en mycket glad mormor, och en glad Annie som möttes hemma! Själv blir jag helt slut när vi kommer innanför dörrarna! All energi och ork bara försvinner, vet inte vart, men bort är det. Så det blev inte mycket, gjort på kvällen.
25 Augusti.
Inga snabb makaroner kvar, men det gick bra med gurka. Lekterapin fick ett nytt besök. Och sedan väntan på Thomas, kardiolog, som kom efter mycket om och men, fram på eftermiddagen. Han sa, att efter hans och Annies springtest, ansåg han att hennes ork låg på 30-40 meters gång. Sedan gick ( så fyndigt) hon i väggen. Det är väl så jag ser det också, fast vissa bra dagar orkar hon gå längre, men de är få de dagarna. Efter det försvann vi snabbt som vinden till Ronald, där vi skulle sova över natten. Vi påminde nog om ett resande teater sällskap med allt lassat på vagnen, men det var det värt. Så skönt att komma till till eget rum på Ronald, det är verkligen guld värt. Fick tvättat lite, och påbörjat packningen. Men efter visdom av Annies tidigare "besök", vågar jag inte ropa hej ännu. Fast somnade gott det gjorde vi...
24 Augusti.
Annie åt mer snabb makaroner till frukost, och åt upp resten till lunch! Totalt åt hon väl 3 dl makaroner, plus mera gurka. När det gäller nutrinin har det gått ner 150 ml varje gång. Visst klagar hon över att hon mår illa, men det är som i somras, "jag skall inte kräkas, mamma." Annars har vi varit på lekterapin, dagligt besök på 323:an, och mycket tv. Malin, nutritionsköterskan, var här och visade mig hur jag skall sköta slangen.Var på hjärtmottagningen skulle komma upp, behöver hjälp med nya recept, intyg för färdtjänst till Annie, och lite annat. På kvällen fick vi sällskap på rummet av en tjej, hon hade med sig ett helt sällskap. Tack och lov, gick de ut i sällskapsrummet, så Annie kunde somna i lugn och ro. Det är i sådana här stunder jag saknar 323:an, och ensam rum, något fruktansvärt.
23 Augusti.
4 x 100 ml Nutrin har åkt ner i magsonden idag, utan problem. Vi har varit på lekterapin på förmiddagen, som omväxling, och sedan var det tv som gällde. Vilken välsignelse tv är för små sjuka barn, som inte har dåligt med ork, eller ligger på sjukhus! och bad att en kardiolog Fram på eftermiddagen skulle jag gå till Ronald och hämta min "kärlek", den nya matpumpen. Då fick jag order av Annie att fixa snabbmakaroner också. Så efter en dusch, samtal med mormor, så kokade jag makaroner och tog med. Fick gå tillbaka och hämta pumpen som jag lyckades glömma, phu så trött jag blev på mig själv! Annie åt upp ca: 1 dl snabb makaroner som kvällsmat, inte dåligt. Dessutom har hon knaprat gurka flera gånger.
22 Augusti.
Tänk vad det kan vända fort! Idag har Annie fått 4 x 50 ml nutrini, utan att få upp det. Vi fick igen komma till lekterapin på eftermiddagen, fast det egentligen var stängt. Tänk vilken fantastisk inrättning det är, Annie är över lycklig. Hon har klagat lite på nålarna, men det är nog bara efterverkningar från gårdagen (Hu, ryser bara jag tänker på den!).Sedan tvingade jag henne att sova middag. Det har inte hänt så mycket annat idag, vilket är skönt...
21 Augusti.
I natt var det lugnt. Helena Borg ledde morgonens rond, så nu skall Annie: slippa kissekatertern, få ett lavemang så tarmarna får jobba, få 100 ml dexvatten, ha stängd påse ett tag, öppen igen, sedan stängd med mer dexvatten, om allt går bra få nutrin, och gå till lekterapin ! Det sista framkallade ett jätteleende i Annies ansikte! Annie fick 50 ml dexvatten, lactulos och Lanocin, och efter en tur på runt avdelningen, kom 70 ml upp....Sedan somnade hon, fick lite lös avföring, jippi! Christer, sjuksköterskan, ringde lekterapin och vi skulle få komma ner efter halv två, trotts att det var stängt. Annie är i starkt behov av miljö ombyte, det måste vara hemskt att ligga i sängen, och må så illa, att man inte vågar flytta sig en millimeter. Men lekterapin fungerar alltid, som lock medel. Christer, hade förresten på förslag att ta bort nålen i foten....aldrig att han hade fått komma i närheten av den!!! Annie fick 50 ml dexvatten till och sedan var det dags för lekterapin, men just då kräktes Annie upp allt alltihopa en gång till.. Fast vi gick till lekterapin i alla fall ! Full lastad med kräkspåsar och gastropåse, och droppställning. Livet var riktigt bra en stund tyckte Annie! Sedan tog vi vägen om 323:an och fick träffa en massa kompisar, och Annie fick träffa sin älskade Jenny. Jenny har verkligen fått en bit av Annies hjärta! När vi kom upp började eländet igen, fast värre. Först började nålen på handen att göra ont, rejält ont. Då kopplades den bort, och istället fick nålen på foten ta emot droppet. Men den är klenare, så en halvtimme senare började Annie skrika "ONT", och så var den också borta!!! Innan det, hade jag föreslagit att de skulle använda fot nålen, till att ge något kraftigt lugnande i, för att sedan kunna söva henne ordentligt, utan traumat med mask. För nål och infart behöver hon ju! Så nu är Helena Borg inkopplad (även om jag inte sett till henne), och narkos tillkallad...själv känner jag mig bara så jävla (ursäkta ordvalet) trött på alltihopa, och förtvivlad för Annies skull !! Fyra och en halv timme fick vi vänta innan vi kom upp till operation. Under den tiden, såg jag bara till personal, när jag ringde och frågade vad som hände, och när jag tvingade ut Annie på en tur runt avdelningen (. Men så kanske de gör här? men jag skall nog inte klaga vi är nog bara bortskämda av 323:an) Annie höll som vanligt på att gå upp i småbitar, av rädsla för vad som skulle hända, det var svårt att få henne något så när lugn. Dormicumet fick jag påpeka två gånger att hon måste ha innan vi gick upp, så de måste ha tid på sig att få det att verka, och inte uppkallad med omedelbarverkan. Upp kom vi, med Annie i Dormicum rus, och efter att hon talat om för mig "att det är inget att skratta åt, mamma" när jag fnissat lite åt en av hennes drogmärkta kommentarer. Det var inte allt för svårt att sätta på masken, men jo visst var det, när jag tänker efter har jag nog blivit avtrubbad, fy så hemskt! Narkospersonalen var jätte rara, och jag satt vid hissarna och väntade. Det tog ovanligt lång tid, och Annie blev inkörd på ett rum på Iva, för att vakna upp. På rummet låg en liten hjärtbaby som skulle opereras omedelbart, så det var lite rörigt. Därför vaknade Anie upp med en medicinspruta sittande i nålen! Inte rätta sättet, för någon som hatar nålar att vakna på, så hon blev vansinnig. Och som hon kunde skrika! Det var nog några trumhinnor som gick, tror jag. Dessutom var Annie törstig, som om hon gått genom öknen. Hon fick lite vatten, men det verkade inte som om det fanns något stopp. Fast så klart nu var klockan tio, och Annie hade inte fått vätska i sig sedan tre, så det var sju timmar utan dropp. Sedan kan det väl vara något i drogerna också. Hon ropade hela tiden på hjälp, och att mamma skulle hjälpa henne....det gör så ont att höra, jag känner mig så dålig som mamma, men det är ju det jag försöker göra! När vi kom ner till 326:an (vi var inte länge på Iva) fick Annie sina mediciner, det behövdes inget Fragmin idag, tack och lov. Annie var helt tokig, och fortsatte att skrika efter vatten, och att det gjorde ont i nålarna, särskilt den i foten. Det kan vara så, att den nålen inte kommer att gå att använda, men vi bestämde att vänta tills imorgon med att ta det beslutet. Efter att ha försökt kräkas flera gånger och druckit mera vatten (som gick rätt ut i påsen) somnade hon rätt av. Så nu hoppas jag att det blir en lugn natt, och inget mer elände nu, det räcker för idag, imorgon tar vi då!
20 Augusti.
"Jag har ont i magen, mamma !!!" väckte en liten flicka mig i natt. Och gissa om hon hade ont! Jag ringde direkt, för jag var yrvaken och trodde att klockan var efter sex, när vi bestämt att ta ut morfinet. Fast klockan var bara halv tre, men Annie fick Panodil och en extra dos morfin, för hon hade så ont att hon skakade i hela kroppen. Hon pekade inte på ärret, när hon skulle visa var det gjorde ont, utan mer åt vänster på magen. Förmodligen var det tarmarna som börjat röra på sig, och det kanske var lite stopp i dem, morfinet är ju en bra tarmstoppare. Vi tog oss en sovmorgon, och sov/halvsov oss genom morgon kontrollen. Men nu vid tio, har de stängt gastrostopipåsen (?), så nu får vi se hur detta går. Efter mycket om och men, kom vi ut på en tur runt avdelningen, och tog också en vikt. Vikten har gått ner, till det som den var vid inskrivningen. Jag har en känsla av att Annie vägde mer när vi var här i våras, men ingen har kommenterat det, så jag har nog fel. Annie har varit ett enda långt "Mamma, jag mår illa !" idag. Hon har legat still som en sill i sängen efter rundturen, och bara mässat den ramsan, det har verkligen synts på hela henne hur eländigt hon har det. Thomas var här och såg till henne, och han kommenterade också hur eländig hon såg ut. Vid ett bestämde Gunilla, sköterskan, att öppna gastropåsen och se om det kunde hjälpa Annie. Det gjorde absolut ingen skillnad alls! Sedan fick hon Sofran (antiillamående medicin), och så somnade hon. Om det berodde på medicinen att hon somnad ifrån det vet jag inte, jag är bara tacksam att hon fick komma till ro. Det bestämdes också att påsen skulle vara öppen tills imorgon när Dr. Helena Borg kommer. Jag har gjort en massa nyttigt på Annies hemsida, medan hon sovit, så det blev ju något bra av eländet. Det blev en tur till i vagnen på eftermiddagen, runt avdelningen, det kändes skönt att hon kom upp lite. På kvällen var det så dags för Waran och Fragmin eländet igen...Undrar varför Fragminet gör så djävulskt ont? Efteråt somnade hon igen, som jag hoppades för natten, men nej då. Stackaren vaknade och mådde tjuvtjockt igen. Jag bad om ett nytt försök med Sofran, och nu kan jag definitivt säga att det inte gör någon verkan alls! Så nu får vi försöka sova båda två och hoppas att det skall lyckas! God Natt, på er!
19 Augusti.
Någon gång i natt väckte Annie mig, och talade med gråt i halsen, om att hon ville åka hem. " Vi skall ju åka hem till mormor nästa vecka, Annie, sa jag. Nej, inte hem dit! Hem till min avdelning! svarade en mycket ledsen liten flicka." Jag tror absolut inte att hon vantrivs här på 326:an, men det är inte riktigt samma "hemma". Frukosten här uppskattar mamman mycket! För 10 kr får man köpa sig frukost eller kvällsmat av personalen. Den finns i föräldraköket och man får ta det man vill ha. Blodtrycket låg mycket bättre idag, det hade varit lite risigt i går kväll också. Jag gick till Ronald på förmiddagen och hämtade vagnen, lite grejor och duschade. Det var under protest från Annie jag fick gå, och hade det inte varit för att vagnen kunde ta henne ut till lekrummet, vete katten om jag hade fått gått. Där är något jag märker på henne, att detta är en ny avdelning, med ny personal. Hon vill ha mig så tät inpå det bara går. Det är ju inte konstigt, det är inte det jag menar, men där är en skillnad mellan gammalt och vant, och sprillans nytt. Thomas kom upp, så att vi skulle se att han inte glömt bort oss, och om något skulle hända skulle han vara här lika snabbt som om vi varit på 323:an. Annie tyckte att han skulle flytta sig för han var i vägen för tv! Jag glömde att fråga honom vad han trodde om levern, och resten av det fel placerade organen, så det får jag göra imorgon. Tog en sväng ner till 323:an för att se hur det gick för Emelie, men hon var inte där, förmodligen var det väl röntgen dags. Pratade med Berit och Ulrika, som tyckte att det var rart, att "hemma" för Annie var hos dem. Annie har varit vaken mycket av eftermiddagen, men sedan sov hon i tre timmar. Det har inte varit någon jättebra dag, för Annie. Hon har mått illa nästan hela tiden, och villat kräkas några gånger. Men det finns ju inget i magen, det ligger ju i en påse bredvid. Fast nålen verkar som om den håller (peppar, peppar ta i trä!), men det får gå väldigt sakta.
18 Augusti.
Annie har sovit relativt bra inatt. Hon har bara klagat några gånger på att det gjort ont, men somnat om nästan med än gång. Däremot var blodtrycket väl lågt imorse. Thomas och de andra tittade in under ronden, och Staffan hjärtkirurgen, tyckte att Annies placering av blindtarmen var kul. Thomas pratade också på att vi nog skulle få flytta upp till 326:an. Annie, hon sov och mådde illa i en ända röra. Kräkas kunde hon inte, för magen är öppen genom slangen och en sluten påse. Allt för att skona de omrörda tarmarna. Mats kom och tyckte att svälten skulle vara tills lördag, och sedan fundera igen. Han skulle också kolla om det fanns plats på 326:an. Eftersom de på 323:an sitter och gör om schemat för de planerade operationerna nästa vecka, utgår jag från att vi får åka upp. Och mycket riktigt, på eftermiddagen sa vi hej då till 323:an för denna gången. Johanna körde upp oss, och försökte förklara. Men jag tycker inte det behövdes, jag såg ju hur de slet. Och om jag kunde hjälpa till på detta enkla sätt var det inga problem. 326:an var en jättefin avdelning, nyrenoverad, ljus men varför beige och grå! Det är ju ett barnsjukhus, då passar väl glada färger bättre?! Tråkigt nog kom vi på ett rum med tre sängar, varav en till var upptagen av den tonårig tjej. Det fanns bara en gemensam tv, och jag tänkte på Annie som går in i tv'n när det blir för jobbigt. Men det skall nog lösa sig det med. Annie sov det mesta av eftermiddagen, men när hon vaknade till, väste hon att hon ville se lekrummet! Och här som på 323:an får barnen som de vill, alltså åkte hela sängen, med Annie i, ut i lekrummet.... Mats kom förbi på eftermiddagsronden och ville att svälten skulle vara tills minst söndag. Senare frågade Annie när hon skulle få äta, och när jag sa på söndag, såg hon helt förtvivlad ut. "Men då svälter jag ju i hjäl, jag vill ha sondnäring, snälla mamma!" Jag förklarade att droppet var istället för sondnäring, och då blev allt mycket bättre. Jag tog mig en timmes, eftermiddags lur i en stol, någon stans in i mellan allt också. Lite osäkra är personalen, det förstår jag men de är ju inte vana vid hjärtbarn så det är ju inte så konstigt. På kvällen började Annie klaga, över att det gjorde ont i nålen, där droppet gick ! Måste erkänna att jag då kände en släng av paniken komma. Inte redan, den måste hålla! Men Annika, sjuksköterskan, kom med vadd och rullade in i gasbindan. Så nu får vi se hur det går. Annie sov sig rätt in i natt sömnen, och lika bra det, hon behöver mycket sömn.
17 Augusti.
Svälten började kvart i fyra, så jag var uppe och stängde av mat droppet då. Sov några timmar till, men efter sex var det dags att gå upp och duscha. Väckte Annie halv sju och tog på henne kläderna, och sedan iväg till sjukhuset. En omgång med dusch igen och durmicum i rumpan. Durmicum måste Annie ha, för hon är livrädd för masken, blir hon sövd med mask, sitter det ju nålar i henne när hon vaknar och det är ju en mardröm. Annies pappa kom strax efter hon fått durmicumet, så det hade inte hunnit verka helt ännu. Lycklig blev hon i alla fall för att han var där, även om hon gick in i ruset nu. Vi skulle gått upp till operation kvart i åtta, men kom inte upp förren närmare halv nio. då hade dormicumet gått ur, så det fick bli en ny kur. Så med en påspädd kur durmicum blev det nästa lika jobbigt som vanligt för Annie. Fy, så jobbigt det är! Jag tycker det är vidrigt, så då kan ni ju förstå hur hemskt Annies pappa tyckte det var, han har ju aldrig varit med om detta förut. Ungefär 2 1/2 timme skulle operationen ta som längst. Vi gick till Ronald och sedan till först sjukhus cafét och därefter till avdelningen. Halva avdelningen är sommarstängd, men de öppnade upp ett rum för Annie. Det började nämligen bli fullt på 323:an. Vi hade nästan inte hunnit sätta oss ner, förrän de kom och sa att det var dags att gå till uppvaket. Annie måste precis ha kommit dit, och operationen tog nog 2 1/2 timme. Hon var allt annat än vaken, och hade två nålar, en i foten och en i handen. I handen gick ringer och i foten satte de in morfin. Snittet hade blivit större än de tänkt, för det var tydligen mer att sortera än de trott. Narkosläkaren berättade att de gett Annie cortison i förebyggande syfte, så att det inte skulle bli någon allergisk reaktion efteråt. De hade även ersatt ett av drogerna, och hoppades att det skulle göra gott, och ännu syns i alla fall inget. Mats, kirurgen kom sedan, det visade sig att de hade fått ta blindtarmen också! Den låg nämligen upp vid levern och diafragman..... dessutom hade han fått flytta runt på tjocktarmen mycket mer än han hade trott. Magsäcken låg bakom levern och djup, så det hade varit svårt att få fram den till magväggen. Lever hade varit stor och på vissa ställen läderaktig. Är det någon som är förvånad? Jag är det inte, varför göra något lätt för sig, eller hur Annie! Men jag tror fortfarande inte att alla fel placeringar ensam är skulden till allt elände hon har. Därför blir det svält till i alla fall imorgon och kanske längre med, slangen sitter där den skall och ärret är så snyggt, så snyggt. Annie hon sov, och alla värden såg bra ut, men plötsligt blev hon röd och varm i ansiktet igen. Fast inte om nästippen och runt munnen, där var hon istället blåvit. Ingen förstod något, men alla undrade och hade idéer. Detta hände en gång till, men värdena var bra den gången också.Eftersom Annie klagat på att det gjorde ont i ärret fick hon en ganska hög dos morfin, som hjälpte med en gång. Så efter nästan fyra timmar fick vi komma ner till 323:an. När vi varit ner bara en tio minuter svullnade Annies överläpp upp och läppen fick en konstig färg, det såg ut som om hon hade en rejäl prilla under läppen. Kardiologen Mats, kom och tittade och ordinerade en dos cortison till, men det tog flera timmar innan läppen blev sig själv igen. Annie var sur för nappen kändes inte lika god, den var inte där den brukade i munnen. Annies pappa åkte hem vid fem tiden, och var nog ganska tagen av allt som hänt under dagen. Mats kom en gång till på kvällen och tittade på Annie. Men då var det så gott som bra i svullnadsväg. Han lämnade en brasklapp,om att vi kanske skulle få flytta till 326:an (kirurg avdelningen), om allt var hjärtstabilt med Annie imorgon. Det hade kommit in fem nyfödda hjärtsjuka bebisar på ett och ett halvt dygn, så de var överhopade med jobb! Känns lite konstigt men vi är ju bara några våningar upp och det är ju faktiskt mer ett kirurgiskt ingrepp den här gången. Morfinet fick sänkas fram på kvällen, för då blev hjärtfrekvensen lite för dålig. Annars har det gått förvånansvärt bra, trots allt.
16 Augusti
Annie sov 13 timmar i natt, och det behövde hon säkert. Var på 323:an vid 11 tiden, och sedan gick dagen fort. Träffade Malin igen, och då fick jag se hur mag slangarna såg ut. Hon visade både hur Peg- slang, och ballong slang såg ut. Kom iväg från 323:an fram på eftermiddagen, och sedan var det lek och matlagning. Dusch med desinfektions tvål, (detta som Annie hatade som mindre, var nu skönt!) Vi somnade som två stockar tidigt, tidigt.
15 Augusti.
Till lab, och Pk-prov, vid 9 tiden. Hämtade mat och talade om att vi begav oss till Stenungsund över dagen, för att hälsa på morbror John med familj. Spårvagn till Nils Ericssons platsen, och ringde John för att tala om att vi kommer 11.27 till Stenungsund. Hann gå och sätta oss vid hållplatsen, så ringde telefonen..... magkirurgen Mats ville träffa oss vid 14 tiden. så det var bara att ringa John och säga att vi inte kommer. Gick in till Åhléns för att sonda i Annie lite näring. Förstod då att det nog var lika bra att vi inte kom iväg. Annie mådde nämligen grymt illa, och jag fick sluta efter 120 ml. gick i alla fall runt lite i affärerna. Annie tog sig en lång slummer som varade tills vi kom tillbaka till 323:an. Läkaren förklarade om magslangen och att det nog skulle bli en ballong slang. Han visste ju inte riktigt hur Annie såg ut inuti, så det fick han se när han öppnade hur mycket han skulle få "sortera". Efter lek på Ronald blev det en tidig sov kväll igen.
14 Augusti.
Klockan 11 satt Annie och grät, för att vi inte redan var på väg till Göteborg och hennes sjukhus. Bilen kom kl. 11.30, och så var vi på väg. Både Annie och jag somnade, och vaknade i Kungälv av ett fruktansvärt regn. Ju närmare vi kom sjukhuset, ju större leende fick Annie i ansiktet. Så när vi "äntligen!" var framme var hela Annie ett stort, stort leende! Delade ut lite "mut chokladkaka" till mottagningen, och till avdelningen. Annie, ja hon försvann till cyklarna så fort vi kom upp. Jag träffade Malin och Emilia när vi kom fram. Malin mailade jag med innan vi åkte ner, så det var kul att träffa henne. Dessutom träffade vi Mona och Isa från TCPC tiden. Isa hade blivit en stor kille, men hade problem med vätska i lungorna, så de hade varit nere över helgen. De var på väg hem när vi träffades, vilket väl var både tråkigt och roligt. Idag var det inte så mycket som hände, vikt, längd blodtryck, pox och Pk- prov. Fast sedan hade Annie det roligt! Hon och Dr Thomas tog en spring tur, nerför korridoren till lekterapin, tillbaka och in på motaggningen. Pox togs direkt före och direkt efter, allt för att se hur Annie låg i orken. Innan hade hon 87 i sat och 115 i puls, efter var den 79 i sat och 150 i puls. Thomas sa att helt klart var den absolut högsta gränsen för Annie, och att hon låg någonstans i mitten av vad TCPC barn orkade. Fick också låna en ny mat pump av Malin, på avd 334. Den Annie haft lade av helt och hållet natten som gick! Efter att ha lämnat av väskor på Ronald, gick vi och handlade det nödvändigaste. Fick låna in en tv på vårt rum "Delfinen", och så såg vi på "My litle Pony", innan det var sovdags.