Förlossningen.
Men rätt som det var kom barnmorskan som tog emot oss, in rusande och undrade vad som hände hos oss. Hon mätte mig igen och jag hade öppnat mig 8 cm! Dessutom hade babys hjärtfrekvens gått rakt ner och pendlade mellan 85-95. Så från att inte haft någon i rummet, blev det hastigt och mindre lustigt fullt. Läkare som tittade och lyssnade, och hälsade i hand på mig, vilket inte kändes helt nödvändigt. Bort med lustgas och in med syrgas. Vår "morska" Marit kom, och fick kasta sig rakt in i cirkusen. Jag fick nål för dropp, uti fall om att, det skulle bli nödvändigt med akut snitt. Dropp fick jag visst också någonstans på vägen, men det kommer jag inte ihåg. Den rena syrgasen gjorde susen och värdena blev stabila igen. Så jag som sagt att jag skulle ha allt som gick att få i fråga om smärtlindring, fick en helt naturlig förlossning.
Fast nu var det full fart ut på babyn. Jag flyttades under stånk och stön över till höger sida, och snälla rara Marit sa att, så kunde jag ligga en stund, sedan skulle jag flytta mig över på vänster sida. I hennes dröm, tänkte jag. Aldrig att jag skulle flytta på mig mer i hela mitt liv!!
Carina som såg allt som hände, med konstiga värden, alla läkare och oroliga blickar, sa efteråt att hon hade en större förståelse för sin man Lars nu. Han hade ju gått igenom tre förlossningar sittande vid hennes sida. Carina peppade mig genom hela förlossningen och talade om vilken duktig flicka jag var. Vid något tillfälle funderade jag på om jag verkligen var såå duktig, för det kände jag mig inte som. Men nu sa Marit att nu, nu får du ta i. Och det gjorde jag, för både kung och fosterland och alla andra.
16,01 föds min baby och samtidigt kom allt fostervatten. Babyn for ut genom dörrarna, för den hade svalt fostervatten och behövde sugas ren, sa Marit. Det hade ju varit ett närmast stormande förlopp på förlossningen, enligt Marit. Men de glömde säga vad det var jag fått. Fast Carina, som kikat över min rumpa, sa att hon visste vad det var, men ville inte säga något fören det var säkert! Undersköterskan som skulle varit hos oss, kom in för första gången, hon frågade vad det blev. Och jag fick erkänna att jag inte visste! Hon försvann igen, och kom tillbaka och berättade att det blev en FLICKA!!!
Carina såg något förvånad ut, och sa att hon varit säker på att det blev en pojke. Vi fick in en fin bricka med flagga, champagne glas med äpplejuice och mackor. Det smakade verkligen underbart. Ringde till mormor och morfar, samt nästan alla andra också. Talade om att det blev en flicka, men att hon fått i sig för mycket fostervatten, och var och fick bort det. Så jag hade inte sett henne ännu.
Strax efter det kom en delegation med läkare in till oss. En kvinnlig läkare höll min lilla flicka som var hårt invirad i en vit filt. Jag var så avundsjuk på henne, JAG hade ju inte hållit eller rört vid henne ännu. Läkarna förklarade att de skulle undersöka flickan mer. De förstod inte riktigt vad det var med henne, men kanske något med hennes hjärta. Dessutom hade hon en utväxt strax ovanför rumpan, detta förklarade varför Carina trodde att det var en pojke jag fått. Ur den vinkeln hon såg babyn, trodde hon att det var hans små kulor, hon såg.
Jag blev inte så orolig först, jag hade ju gjort alla prov, och allt var ok. Marit var inne hos oss från och till, och pratade om allt utom babyn. När klockan började närma sig 18,00 är det allt en och annan tanke som snurrar runt ordentligt i huvudet. Fast det jag är mest orolig för är utväxten vid rumpan, och att jag vill hålla henne, vilket jag också talar om för Carina.
Doktor Robinson kommer in i rummet alldeles efter att jag sagt detta, Marit har han med sig.
"- Det jag skall säga till dig nu kommer att vara som att få en hink med is över sig. Din flicka har ett stort fel på sitt hjärta. Vi har gjort ultraljud här, men läkaren hon är ung och vågar inte ta ansvar för vilken typ av fel det är. Vi har pratat med Östra sjukhuset i Göteborg och beställt fram en ambulans. Vi åker så snart som möjligt, du kan inte åka med där, det finns inte plats. Det blir jag och en sjuksköterska som följer med. Men vi ordnar rum till dig på KK Östra, och kanske kan din väninna följa med."
"- Jag åker med om jag slipper köra, för jag vill inte köra efter en ambulans." Carinas svar.
"- Vi ordnar med en taxi. Du kan komma bort till barnavdelningen och se din flicka innan vi åker."
Att man kan komma ihåg allt det, efter så lång tid. Orden kanske inte kom exakt i den här ordningen, men alla är med. Om jag se något? Det vet jag inte, jag bara hörde på, och försökte förstå vad det var Robinson sa. När Dr. Robinson kom in i rummet visste jag inte vad han hette, men sedan fixerade jag blicken på hans namnbricka, så hans namn lär jag aldrig glömma.
Vad läkarna upptäckt vet jag nu. Babyn var insmord i ett tjockt grönfärgat lager av fostervatten, hon vägde 3690g, längden var inte viktig så den togs aldrig. Hon fick handventileras under de första minuterna, sedan fick hon syrgas och andades själv. Hon fick nära 100% syrgas, men kom bara upp till 50% saturation med enstaka toppar på 70%. Hon fick penicillin. Efter akut ultra-ljud satte den unga kvinnliga läkaren följande diagnos: hypoplastiskt vänster kammar hjärta alternativ transposition eller både och. Därefter sattes Prostivas (håller ductus öppet så att syresatt blod kommer ut i systemet) in. Det är först när hon kommer till Göteborg som hon reagerar positivt på det. Hb värdet (blodvärdet) låg på 170.
Ungefär halv sju körde Carina in mig till barnavdelningen. Babyn var så arg, rör mig inte, jag vill inte ha några nålar i mig!! Men så söt och så frisk hon såg ut. Jag vågade inte röra vid henne, men efter uppmaning av sköterskan, vågade jag mig på en liten smekning. Åh, något så ljuvligt mjukt! Känslan finns fortfarande kvar i mig. Ambulanspersonalen satt utanför rummet och väntade, så det var ett kort bitterljuvt besök.
På väg tillbaka till rummet försökte jag övertala Carina, om att Elinor kanske kunde berätta för min mamma vad som hänt. Vi hade nämligen förlorat min lillebror i plötslig spädbarnsdöd 1976, och att ringa och berätta detta kändes som att sänka mina föräldrar till botten. Carina sa bestämt ifrån att det fick jag göra själv, vilket givetvis var helt rätt. Så jag fick ringa ett tungt samtal hem. Mamma tog det förvånansvärt lugnt, men det var säker bara i telefonen, om sanningen skall fram har jag inget större minne av samtalet. Carina ringde Lars och (tror jag eller om det var jag som gjorde det, minns inte) Elinor, de skulle åka hem till min mamma och pappa och vara med dem under kvällen.
Babyn åkte till Göteborg kl.18.50, och vi började vänta på taxin. Marit satt hos oss det mest av tiden, men först kl. 20,35 kom taxin och vi kom iväg till Göteborg. Taxichauffören var lite orolig att jag skulle få barn i bilen, men jag förklarade att babyn redan var där. Sedan började en mycket konstig resa. Chauffören var nämligen mycket deprimerad över att han skulle få lägga ut mer pengar på sin verksamhet. Carina som satt framme fick tillbringa en stor del av resa med att trösta honom! Efteråt har vi fått oss en hel del goda skratt åt detta, då var vi mest fascinerade. Han kanske var amatör psykolog och trodde att detta skulle få oss på andra tankar, men det fungerade inte. Det var mest fruktansvärt irriterande. Tillslut kom vi i alla fall till Östra Sjukhuset i Göteborg, och blev avsläppta vid KK.
Första bilden på Annie.
