Operationen, 29 och 30 september.
28 september 2001 är nog den längsta dagen i mitt liv. Efter en natt, som jag konstigt nog sovit ganska lugnt, vaknade jag vid åtta tiden. Från vårt rum på Ronald kunde jag se Iva avdelningen, så jag kastade en STOR puss och många tunga tankar till Annie.
Efter en i tvingad (av mig själv, jag pumpade ju för fulla muggar) frukost, gick Carina och jag till Iva med vårt nya telefon nummer. Som tur var det en vacker dag, så vi tog en promenad runt Härlanda tjärn. Vi pratade om allt möjligt, skrattade och försökte båda verka normala. Men våra tankar fanns hela tiden hos Annie och allt hon fick gå igenom just då. På Stabbetorget hittade vi mat och en otroligt fin fruktaffär, som vi handlade så vi skulle klara oss över helgen. Att vi skulle få resa hem redan idag, var en tanke i alla fall jag vägrade ta till mig. Promenaden tog oss tre timmar, jag kunde inte gå så fort, men när vi handlat...Så trött jag var! "Hem" kom vi tillslut, och jag pumpade igen. Det var inte många droppar som kom, men lite mer för var dag. Allt gick rätt in i vår lilla frys i köket på Roland. Efter lite vila och samtal med dem i Grebbestad, hade min "hushållerska" lunchen färdig. Vi utverkade ett system, Carina och jag ,som bestod i att jag åt för att hon skulle äta och tvärt om. Bra samarbete eller hur?
Lyckades på något konstigt sätt att somna efter maten, vaknade vid halv fyra av att telefonen ringde. Mitt hjärta satt på totalt fel ställe när jag på darriga ben gick ock svarade. Det var Annika som bet på naglarna innan hon skulle till jobbet, och ville veta om något hänt ännu. Annika är den som längst följt min historia som gravid , utan henne hade det varit svårt för mig att komma igenom alltihop, under den första tiden. Hon fick också stå för det mesta av svarande på alla dumma frågor om Annies pappa. Detta gjorde hon med den äran, och jag har inte och vet inte hur jag skall kunna tacka henne nog för det!
När telefonen ringde kl. fyra igen, hade jag allvarliga funderingar på att inte svara. Det gick så lång tid att Carina började tänka på att ta telefonen. Till slut rörde sig min kropp av sig själv till telefonen. Men det var med tunga steg. Det var Håkan Berggren.
Operationen var inte över ännu, det var ca en timme kvar. Det hade varit mycket besvärligt och shunt operationen hade de varit tvungna att göra om. Alla lung vener, förutom en hade de fångat upp, och fått in i hjärtat. Den de inte fått tag i satt så dumt till, men hon skulle klara sig med de som hon hade nu. En Gortex shunt på 3,5 mm satt nu mellan aortan och höger lungartär.( Mer om operationen kan ni se på hjärt sidan). Men nu började värdena att gå åt rätt håll. Annars hade det varit precis så krångligt som de hade tänkt sig. Men det var inte över än, de första dygnen var kritiska.
Jag var så rädd i början av samtalet, att hela jag skakade och munnen var helt torr. Men mot slutet började jag se någon form av ljus för denna dagen. Försökte förklara för Carina vad Håkan sagt, men mycket av det han sagt tog det lång tid innan jag förstod. Ringde till mormor, morfar och berättade, Elinor var där så det blev några flugor i en smäll. Ringde sedan till alla berörda för att berätta. Alla fick jag tråkigt nog inte tag i. Vid sju tiden ringde jag till Iva, vi fick komma dit kl 20.00.
Annie låg helt nedsövd, med öppen bröstkorg täckt med Gortex och "plastfolie". Öppen bröst korg har hon för att hjärtat skall ha någonstans att ta vägen om det svullnar. Tre dränslangar satt i magen samt två små pacemaker trådar. Massor av nya kranar i nålen i halsen samt en nål i armen. Men så söt hon var!!! Värdena började hoppa omkring, och narkosläkaren John, fick komma. Han hade också varit läkare under hela operationen. Han tittade en stund och lekte, med det som Carina trodde var en play station,, men som var en pacemaker. Tillslut sa han att allt var ok. Han sa också att imorgon kommer vi nog inte att känna igen Annie. Hon kommer med största säkerhet att ha "puffat" till sig rejält, eller som han sa när vi frågade vad det betydde, leka micheline gumma. Hon får se ut hur som helst bara hon klarar detta! Känslomässigt var det fruktansvärt att se Annie ligga så här, så jag fixade bara att vara där i en och en halv timme.
Ringa gjorde vi igen till alla som var så lättade. Jag tror vi gick och lade oss vid tio tiden, men vid det laget hade glas skålen ramlat riktigt långt ner, så det är lite osäkert.
Lördag 29 September.
Vaknade av att telefonen ringde, klockan var vid åtta. Hjärtat och tankarna åkte vild berg och dalbana. Det var mormor, som på uppmaning av morfar, ringde för att hör om något hänt under natten.
Tog med 20 cl bröstmjölk som Annie får via sond. Det är bra för magen och hjälper till att förhindra magsmärtor p.g.a. alla droger. När vi stod vid sängen och beundrade underverket, kom Dr. Håkan och Dr. John in. De sa igen att operationen gått ovanligt bra, bara några små malörer ( fick långt senare reda på att de inte varit så små). Ultraljud gjorde de på Annie, och John sa att det också såg bra ut.
Tog en promenad i Torpa kolonin på sovtiden. Mina kusiner Anna och Lotta, kom på eftermiddagen. De hade med sig en massa saker, som jag dels ringt och bett dem ta med, dels en massa som jag inte bett om. Men det var välkomna saker. Vi tittade över huset och sedan gick vi till Annie. Lotta har egna barn, så det måste varit jobbigt för henne att se Annie, men hon sa inget.
På kvällen kom Carinas barn, Anette och Karin med sina pojkvänner Henrik och Jeff. De tyckte alla att Annie var så söt, skulle väl bara fattas annat. Men de tyckte att såret såg hemskt ut. Och det gör det, för man ser ju så tydligt hur hjärtat slår, och det slår fort. Oscar, Carinas son, vill inte komma så länge Annie är "uppsprättad" som han säger.
Annie är fortfarande djupt nedsövd, men eftersom hon inte svullnat, skall de eventuellt sy ihop din bröstkorg imorgon!
För varje stund som går, och varje positiv sak vi hör, blir vi nöjdare och tröttare. Förmodligen vågar vi slappna av mer och mer.
Söndag 30 September.
Vid tio tiden stod vi i hissen på väg upp till Annie. Jag med min lilla flaska med bröstmjölk i handen. In kommer Dr. John, "Vad gör ni här nu!". Snälla någon, skulle jag ha varit här tidigare, hann jag tänka. " Mammor som dig borde vara hemma, vila, dricka kaffe, ta ett glas vin eller två! Pumpa och slänga!" Det var väl en trevlig ordination! Vi fick bara vara hos Annie en timme, för sedan skulle hon sys igen, jag visste väl att hon var en duktig liten flicka!
Detta var en dag med mycket vila, men Annie ligger ju så säkert där hon är och har det så bra det nu går.
Vi tog en tur bort till Iva på eftermiddagen, ärret är enormt på den där lilla kroppen men det kommer säkert att bli fint så småningom. Lars är så gullig att han tar med sig mormor och morfar hit i kväll, så de får se Annie igen. Vi fick gå i omgångar för att få se på henne, man får inte vara mer än tre vid varje säng. Morfar och Mormor blir stoltare över Annie för varje gång de ser henne.
När de åkt hem följde vi ordinationen från morgonen. Vi delade på en flaska Chablis, som Lars fått hämta hos mig. Den natten sov vi gott.
Vill Du komma tillbaks till länk sidan?