Början på Sagan.
Efter mycket grubblande och funderande - (det är inte helt lätt att inse, vad det betyder att få barn så sent i livet, med allt vad det innebär av ändrade förhållande. Från fri singel till ensamstående mamma )- om jag inte behöll barnet, skulle jag då inte grubbla resten av mitt liv på vad jag mistat? Så trots att man ju skall vara två om ett sådant beslut, tog jag beslutet att behålla barnet. För hur man en ser på det, att inte behålla eller behålla, har man två olika uppfattningar är ju båda lika egoistiska i den andres ögon.
När ALLA känner en i ett litet samhälle som Grebbestad, blev det givetvis så
att skvallrets vågor gick höga om vem som var pappan. Tillslut gjorde jag en
lista med "kandidater", som mest var det 27 olika. Tänk om jag bara haft så skoj
ändå! Mitt i denna turbulens hade jag fantastiska föräldrar och ett gäng underbara kompisar som fanns och finns där.
Ultraljudet visade allt okey. Och när jag väl vågat öppna brevet (kollade mot lampan det oöppnade kuvertet!!! Hur hysteriskt som helst) med fostervattens provets svar, var det allt ok. Jag var beräknad till den 12 september 2001.
Det var en kall sommar som inte gjorde någon glad. Min graviditet var av det lugna slaget, jag var bara grymt trött hela tiden. Men mådde annars, fin, fint. Jag gick ner i vikt i mig själv, men baby gick upp och mådde hur bra som helst. Två veckor innan det var dags började jag få små för värkar. Klocka kunde jag inte ha, utan gick omkring med en väckarklocka fast satt i handen. Det var många som fick sig ett gott skratt.
11 september....jag satte på tv´n just som nyhetssändningarna började berätta vad som hänt i New York bara minuter innan. Tv´n stod på konstant i flera dagar efter det.
Babyn tyckte väl att detta var en sådan konstig värld, att dit ville den inte komma ut till. För värkarna fortsatte, men det var allt. Min stackars mamma spelade China schack med mig dygnet runt. Hon får ännu knottror på kroppen om någon säger China schack.
Hummerfisket i Bohuslän börjar alltid första måndagen efter den 20 september, och min pappa hade för berett sig länge . 2001 blev det den 24 september. Jag skulle till barnmorskan den dagen kl.11,00, då jag skulle få en tid till Näl (norra Älvsborgs länssjukhus) för kontroll, eftersom jag nu börjat gå över tiden. På morgonen började det kännas konstigare än vanligt, men jag litade inte på något, vid det här laget. Elinor, min kompis, och en av eventuella födelse ledsagarna, ringde och berättade att hennes son Jakob hade fått öroninflammation. De skulle till läkaren samma tid som jag, så jag kunde åka med henne. När vi åkte upp började jag känna att idag var det nog allvar i alla fall. Näl ville att jag skulle komma till dem den 27 september, vilket kändes helt ok. Barnmorskan började känna på mig och lyssna på hjärtljuden, och rätt som det var kom det en riktigt kraftig värk.
Vi tittade på varandra och bestämde att tiden fick stå kvar, det hade känts så förut. Elinor och Jakob hade gått till apoteket för att få medicin till Jakobs öra, så jag gick efter dem. Hu, det var inte så smart, det kom en riktigt kraftig värk nu. Men jag tog mig både dit och tillbaka till bilen. Medan Jakob och jag väntade på Elinor vid bilen, frågade Jakob mig vad det var jag egentligen hade under den där stora tröjan. - En baby, sa jag. - Får jag klappa den? Jakob la huvudet på sned och stack upp sin lilla hand och klappade magen. - Den blir säkert jättesöt, sa Jakob.
På vägen till Grebbestad hade jag ont. Elinor sa inget fören vi kom fram, då frågade hon helt lugnt om det var tre eller fyra värkar jag haft. Klockan hade nu blivit nästan 12,00 och värkarna blev allt värre. Jag gick på toaletten och förstod att slemproppen gått. Ringde Näl och frågade om det var dags att komma dit, det är i alla fall 10 mil dit. "Nä, vänta du en stund till" tyckte de. Tio minuter i ett ringde jag till min kontakt Karin, hos den andra av födelse följslagarna. Karin, 16 år hade väntat länge på "den där eländiga ungen som aldrig kommer". Så det var inga problem att be henne väcka sin mamma, Carina som jobbat natt, för nu var ungen på gång. Karin och hennes dåvarande pojkvän var ute och åkte, men Jeff lär ha vänt på en ettöring mitt i Grebbestad.
Enligt Carina var det en yr höna med förföljelse mani som väckte henne. Det var så pass illa att Carina ringde hem till mig och dubbelkollade med min mamma! Nils, min pappa, var överförtjust över att jag verkligen hade ont på allvar. Och det hade jag, jag gick omkring och höll i allt som gick att hållas i, för nu gjorde det ont!
Carina kom precis kl 13,00 och nu bar det av mot Näl. När vi kom till Uddevalla förbannade både Carina och jag, i det tysta, lanstings politikerna som lagt ner BB i Uddevalla. Carina svettades om händerna och jag bet i en frottéhandduk. Vi kom till Näl strax innan klockan 14,00,det var en snabb resa. Av med mig, och upp till BB, Carina sprang iväg och parkerade bilen. AJ, AJ, AJ, så ont jag hade. Inget förlossnings rum ledigt, utan iväg med mig till ett väntrum, och där hittade Carina mig. En barnmorska kollade mig, jag var öppen 3 cm, men rejält ont hade jag och långt var det hem, så jag fick stanna kvar. 14,20 rullades jag så in på ett förlossnings rum. Jag fick ful rock och "band" på magen och upp i en säng. Lustgasen kom fram och den använde jag! Den tillfälliga barnmorskan gick och vi fick vänta på "vår" morska, hon hade visning av BB för blivande mödrar. Ingen kom och ont gjorde det.
Vill Du tillbaka till länk sidan?