Vill Du se på kort av mig från vår och sommar 2005?
Senaste Nytt Om Annie Vinter och Vår 2005.
18 juli.
Sommaren har börjat underbart! Annie har klarat värmen riktigt bra. Hon väljer själv att stanna inne ibland, för att bo i en källarlägenhet är en välsignelse under varma somrar. En stor barnpool i trädgården med rutsch, är förstås inte heller så dumt att ha... Vad det gäller Annies blåhet kommer den och går, men jag har lärt mig att inte bli helt knäpp när det är för häftigt. Carnevals brud med stort B, har Annie också hunnit med att vara. Hon åkte karusell för första gången och det var bara SÅ kul! Barn kalas för grannpojken Otto firades också. Samt ett nytt sommar dagis. Pernilla har slutat och det tycket Annie var konstigt, men Karin kom ju istället nu över sommaren. Annie skall gå på dagis juli ut, sedan har vi sommarlov och semester. Efter det är det bara två veckor till operationen, så vi stannar hemma då med. När vi är tillbaka på våra olika jobb har jag ingen aning om, men det blir när det blir.
23 juni.
Ibland händer allt på en gång... mitt i Carinas och mitt samtal, om vår med största sannolikhet trevliga midsommarafton, plingar det om ett samtal till. Ber Carina om ursäkt, och tar det andra...Drottning Silvias sjukhus!!!! Operations tid är fast satt, Annie läggs in den 9 september och opereras den 12 september!!! Konstig känsla...hälften lättnad och hälft total oro. Detta har jag väntat på så länge och nu, ja jag vet inte. Men en sak vet jag, vi skall ha en bra sommar Annie och jag!!
22 juni.
Så fin som Annie var i måndags har hon inte varit sedan i påskas! Efter att 24 timmars EKG sattes och hon blev på kopplad på en stor saturatinos apparat på en rullvagn, låg hon den största tiden i sängen och såg på Babar. Saten låg då mellan 80-85%, men så fort hon började röra sig gick den ner under 80%. Den dök faktiskt ner till 69%, men det var ändå en ljusblå flicka jag hade. Morgonen därpå visade hon trotts allt upp sitt rätta jag. Hoppsan sa så gick det ner till 54% och sedan upp till 64% och så ner till 54% igen, så höll det på ett bra tag. Fast pulsen var stadig och fin, konstigt nog. Men oj. så många sköterskor och läkare det var runt oss. Innan "vi" blev utskrivna pratade jag med Thomas, anledningen till att de vill kolla Annie var om hon hade en arytmi, och hur de skulle göra med pacemaker trådarna i så fall. Sätta eller ej? Innan vi åkte hem, tog vi svängen om shopping centrum Nordstan Göteborg, Annie fick nya byxor och mamman fick nya skor till Mattilda och Marcus bröllop på midsommardagen. Föresten var det värsta åsk- och regn vädret i Göteborg.
,16 juni.
Ja det tog en månad innan Thomas Gilljam hörde av sig, men då blev det fart på allt. Så på måndag (20 juni) åker Annie och jag till drottning Silvias sjukhus. Annie skall göra ett 24 timmars EKG, och ta kontinuerliga saturations kontroller. Vi kommer att vara kvar på avd 323 tills på tisdag. Sedan får vi väl se om det går att förstå varför Annie går så lågt i saturationen ibland.
16 maj.
Annie har den senaste tiden visat genom att hålla sig för bröstet att hon haft ont där. Det har väl inte kommit något riktigt bra svar från Göteborg om vad detta är. Nu i helgen fick jag låna hem saturations apparaten från vårdcentralen, för att mäta var hon låg när hon var som svartast (inte blå längre). Svaret var väl inte så glädjande. På lördagen var hon nere i 63% och på söndagen var hon i 67% under ca 15-20 minuter. Talade med Göteborg i morse, och Thomas Gilljam ringde på middagen. Annie var planerad för operation i höst, men Thomas började fundera på om den måste tidigare läggas, alternativ att lägga in henne och kolla saten under längre tid. Han skulle tala med de andra kardiologerna och med kirurgerna, och höra av sig i slutet på denna veckan eller början på nästa. Operationen i höst (?) skulle bli en TCPC operation av någon sort med förhöjd risk. Så nu är det bara att vänta och se vad som händer.
29 april.
Ur städning av rummet gick fort. Annie låg så länge som möjligt och gosade sig, men försenade blev vi ju förstås. Tablett tagningen gick lika smärtfritt som vanlig, och blodtrycket är hon ju proffs på att ta. Nya sköterskorna är däremot väldigt förklarande, "jag gjorde det igår!" säjer Annie då, mycket förstående. Efter ultraljudet, där tjejen som gjorde det, gav en fantastisk beskrivning över hur det gick till förut när Annie gjorde ultraljud. Det var inte så lugnt och avslappnat som nu. Sedan var det dags för utskrivning. När jag får vet hur läkarna vill göra, visste inte Anders, som skrev ut Annie. Men thorax konferenser är på tisdagar, så jag får väl vara nervös på onsdagar framöver. Och som Annie sa, "Mamma så skönt att vara hemma hos oss igen!".
28 april.
Samma morgon rutin som igår, förutom att Annie inte äter mer än en halv kanelbulle (hemskt till frukost, men man blir faktisk desperat). Stackars Maggan (Idas mamma) var så ledsen efter att hon kom från operation. Men efter lite kaffe gav vi oss ner till båten, för att Annie skulle få leka där. Lite mer kaffe och sedan hämta Maggans mobil på Ronald. Kimmo och Molly (hund), kom och gjorde oss sällskap på vår promenad. Så vi var ett fint litet sällskap som tog oss ner till Torpa kolonin. Jag tror och hoppas att det gjorde det lite lättare för Maggan, även om hennes tankar nog inte var hos oss. Operationen gick i alla fall bra! Annie fick jag ta ett stadigt tag om och tvinga ner i sängen, för då var hon så trött, att hon var hysterisk. Tre och en halv timme sov hon! På kvällen såg jag på donations programmet och lyssnade på en stackars förtvivlad pappa. Inte alls så svårt som det låter, det är bra för mig. Jag kan låta bli och tänka på allt runt Annie, tills vi kommer hem.
27 april.
Idag skall Annie börja med inprovningen av Renitec (blodtrycks medicinen), kl åtta på morgonen och sju på kvällen skall hon ha sin dosis. Blodtrycket tas tolv på dagen och elva på kvällen. Och Annie hon cyklar, fast jag får inte vara med, "mamma gå åt ett annat håll nu". Dessutom skäller hon ut sköterskor och övrig personal! Fast de skrattar bara åt henne, så jag hoppas att de inte tar det för allvarligt. Vi skulle bo kvar på sjukhuset, men hade sådan tur att vi fick ett rum på Ronald McDonald till på fredag. Lite knölligt blir det ju på kvällen, men det är nog skönare ändå. Så Annie och jag tog vårt pick och pack för att flytta dit. Fast först var det några kandidater som skulle se på Annie, eftersom hon är så tydligt cyanotisk. Annie hade sovit i en och en halv timme när de kom, så det blev till att väcka henne. Inte uppskattat, så hon skällde ut dem med. Snälla nån, vad är det för "monster" jag uppfostrat!
Efter att vi kommit till Ronald, gick vi för att handla. Detta var med betoning på gå, Annie skulle absolut gå. Blå som ett blåbär blev hon, och stånkade som ett tåg. Men inte att hon gav efter för mitt tjat att hon skulle åka vagnen. Klagade på bröst smärtor gjorde hon dessutom. Fast hem åkte hon och sa att det var skönt. Efter lek på Ronald (dåligt ställe, ont om cyklar, enligt Annie) tog vi oss tillbaka till 323:an. Tablett och "hem" igen, lite mat gjorde gott. Sedan var det bara att vänta på att gå tillbaka, Annie somnad gott vid elva.
Jag träffade en mamma från Åmål idag, hennes flicka, Ida skall opereras imorgon. Den stackar är här ensam, eftersom hennes sambo var tvungen att åka hem. Bestämde att vi skulle gå ut och gå imorgon förmiddag, man skall inte vara ensam en sådan dag!
26 april.
"MAMMA, NU VILL JAG CYKLA"! Det är inte roligt att vakna kl 5,30 och höra detta. Men så var det i alla fall, somnade om gjorde hon inte heller. Ultraljudet gick av stapeln vid åttatiden och sedan var det inskrivning i dusch rummet(!). Ulla Lindqvist skulle göra katen, de skulle gå in både från halsen och jumsken, samt göra ett ultraljud med kontrast vätska. Delvis för att leta upp hennes försvunna lungven, men också för att få en bra överblick över alltihopa. Strax före nio var vi uppe på angiolabb, när dormicumet skulle sprutas in visade det sig att nålen hade hoppat fel under natten. Så istället för att gå in i blodåder, blev det en stor kula under huden. Så Annie fick sövas med mask istället. På med rock och hår skydd på mamma, och in i salen. Annie satt lugn och stilla i mitt knä och somnade gott. Det kändes lite jobbigt med inte så farligt. Allt mellan två och fem timmar skulle det ta. Jag åkte ner till centrum och åt frukost samt shoppade krambjörn till Annie. Resan till baka till sjukhuset var en pina, jag var så gräsligt nervös. Jag vet inte varför det kändes så, men hemskt var det i alla fall. In genom dörrarna, och fem minuter efter ringde uppvaket. Annie var klar efter tre och en halv timme. Det var en orolig och slagen Annie som låg där. Blodig runt näsan, och lite låg i sat trots syrgas. Men saten rättade snart upp sig. Ulla Lindgren kom och pratade med mig på uppvaket. Lite socker och alldeles för mycket salt, var resultatet. Hjärtat var i sig så bra det kan vara för Annie. Men lungorna orkade inte med allt blod som kom till dem. Nu får de ju halva Annies blodmängd direkt till sig och det fungerade inte. Så istället hade det bildas ännu mer små blodkärl, s.k. kollateraler. Detta är INTE bra. För tanken var ju, att hon vid nästa operation, skulle få allt blod via lungorna. Det går inte att göra så nu. För hur skall hennes lungor kunna ta emot allt blod, när det inte klarar halva blodmängden! Kardiologerna skulle räkna ut alla tryckvärden och sedan konsultera med kirurgerna, om vad som kan göras. Det finns ett sätt och det är att sätta till en s.k. fenestration.Men det gör man inte i Sverige, däremot i Finland. Och Ulla kommer från Finland, kanske hon kan berätta för sina nya kolleger hur det fungerar. Annie skulle i alla fall få blodtrycks medicin, för att inte hjärtat skulle bli belastat. När Annie vaknade var hon törstig, fick att dricka samt spydde upp det med en gång. Då fick hon dropp, så att hon skulle stå sig ett tag. Ner till avdelningen bar det, Annie spydde väl en fem, sex gånger till, men sedan åkte en halv kycklingfilé ner, och sedan var det dags för cykeln. Näsborren där tuben hade suttit, blev som ett vatten fall av snor. Cycklade gjorde hon ett bra tag och sedan var det en trött liten tjej som somnade gott.
25 april.
Vanlig dag på jobbet fram till klockan 13,00, då ringde Elna Z igen. Katerisering imorgon! Vi skall ner så snabbt som det bara är möjligt, för alla undersökningar som skall göras. Nu kan vi tala om stress, boka bil och rum på Apple. Hämta Annie på dagis, handla mat att ta med till "äpplet". Väl hemma står mormor beredd att rycka in med hjälp. Mormor och morfar var rädda och lite skärrade över att det gick så fort. Fast jag tyckte att det var ganska bra, nu fick jag inte tid att tänka så mycket. Efter dusch, packning och lite nerslängd mat i magen, var vi på väg strax efter tre. Resan tog ovanligt lång tid, p.g.a tankning och köer. Vi kom till Drottning Silvias halv fem, och tog oss direkt upp till avd 323. Johanna tog emot oss, och det kändes tryggt, hon hann med alla prover utom ultraljudet. Vi blev inte inskrivna heller för läkarna som gjorde det var inte kvar. Dessutom slapp vi bo på "äpplet", eftersom det visade sig att Annie skulle bli den enda katen nästa dag. Hon går som nr. 1 fast inte så tidigt, eftersom det måste göras ultraljud och en inskrivning. Annie tycker att nästan allt är superkul, nål sättningen fick fram några tårar, men det gick snabbt över. Sista maten fick hon kl 22.30, för då måste hon absolut, mamma, ha en macka och inte sova. Natt personalen tyckte att det var förskräckligt kul.
19 april.
Det blir ingen katerisering den här gången. Annies läkare ringde i eftermiddag, och talade om att en liten baby behövde tiden bättre. Det känns lite som att sticka hål på en ballong. Allt mitt adrenalin, som jag så noga samlat ihop, åkte bara rätt ut och bort. Givetvis skall babyn ha tiden, det är det ju inget att diskutera om. Annie snodde någons operationstid när hon var fyra dagar, och nu var det dags att "betala" tillbaka detta. Annie blev väldigt besviken, men det går över. Annie skulle i alla fall få en ny tid så fort det bara var möjligt, hoppas,hoppas.
15 april.
klockan 17,00 ringde Elna Z från Göteborg och frågade om Annie kunde komma in på katerisering nästa onsdag. Ja ja men, sa jag. Det känns som vanligt både skrämmande och skönt att det äntligen skall bli av. Annie jublade högt för att vi äntligen skall få åka dit! Efter fjorton dagar av total utmattning efter dagis, skall det bli skönt att få komma ner och få en genomgång av henne. Ringde ner efteråt för att kolla om jag skall sätta ut trombylen, men det behövdes inte. Annie får vara hemma från Dagis måndag och tisdag också. Vill ju inte att några elaka baciller skall få tag i henne.
6 april.
Idag var vi på Bvc och kollade Annies blodtryck. Igår surrade det till riktigt ordentligt för henne. Dels när hon skull gå upp ur sängen, och sedan när hon kommit upp. Blodtrycket var bra 115/80, så det var inte problemet. Förmodligen hade Annie fått ett blodtrycksfall, inte farligt, men kanske något att ge akt på.