Vill Du tillbaka till länksidan?

Vinter och vår 2006.

9 Juni.

Idag ringde jag till Åsa igen. Hon får ta alltihopa, men det är väl kontaktsköterskana roll... Hon trodde i alla fall att Daniel redan talat med mig, men så är ju inte fallet. Hon skulle försöka se till att han ringde mig under dagen. Och minsann om hon inte lyckades! Fast resultatet av mötet var väl ömsom socker och ömsom salt. De kunde inte hitta något i alla provsvar som förklarade Annies problem, utan det är förmodligen hennes extremt höga lungvens tryck i kombination med hennes felvända mage, plus någon extra Annie grej, som gör att hon har så ont, mår så illa och inte vill äta! Alltså är vi tillbaka på ruta ett! Men hon skall få en peg inopererad så snart som det bara är möjligt, förhoppningsvis inom de närmaste veckorna. Det måste bli en öppen operation, för kirurgerna måste "sortera" i  magen på henne.  Han skulle skriva remissen med en gång. Daniel vill också hålla ett extra öga på både hennes albumin nivå och antitrypsin nivå, så att Annie inte utvecklar PLE. När Daniel ringde stod jag på Grebbestads Bryggan medan Annie lekte i "Bösterbarn" styrhytten, så det kändes lite kluvet att tala med honom. Men så skönt att hon skall få en peg!!

2,3 ,4 och 6 Juni.

Annie har haft en helg fylld av roligheter. På fredagen var hon med Annette (och babyn i magen) och Carina, hela dagen. Mamman var på sjukhuset hos morfar. På kvällen blev vi sittande kvar hos Karlsson en stund. Annie började kräkas, kanske sondmat brist, men sådant vet man ju aldrig. Sonden åkte ut i alla fall, så vi fick ringa hemsjukvården och Birgit (Carinas f.d arbetskamrat). Birgit var en av de som bekymrat sig över Carina efter den första tiden på sjukhuset, så hon har en särskild plats i mitt hjärta, även om jag inte träffat henne innan. Annie hann också med att spela poker med Gudfar Oscar och hans kompisar. På Pingstafton var vi hos Karlssons igen, fast nu var vi en massa mer folk. Det blev god mat och dricka, kubbspel och musik nostalgi på HÖG nivå. Lite för hög för Annie som höll för öronen och försvann till övervåningen och Annett och Karin. Pingstdagen var vi på födelsedagskalas för Hugo, och matlagar kalas för Åke. God mat och dryck (tack så mycket Åke, för att tycka så illa om att laga menyn dina "vänner" bestämmer, är du otroligt duktig!), och mer kubb. Pojklaget tog två poäng, fast ett av de var det ju Annie som fixade genom att slå ner kungen, så det var ju givetvis en tjej som fixade det också! Sveriges Nationaldag firade vi med att jag röjde runt i "trädgården". Sedan hade vi Bengt på kaffe och tårta. Efter middagen kom en stor mås och festade loss på Annies kvarvarande mat, på bordet alltså!

1 Juni.

Ringde Åsa, kontaktsköterskan, för att få veta när det blir något möte. Hon hade inte fått något datum ännu men trodde att det skulle bli runt den 20:de juni. Det gjorde mig lite förtvivlad, för jag skulle ju så gärna vilja att Annie fick en PEG innan sommaren. Fast jag är ju klart medveten om alla problem, det måste ju till en öppen operation, verkar det som, och Annie är inte så bra på eftervård vid operationer....Senare på dagen ringde Åsa och berättade att mötet blir redan den 7 juni. Äntligen lite goda nyheter! Vi kan behöva det för i tisdags åkte morfar Nils till sjukhuset igen, och denna gången blir det en riktigt tuff omgång, 50/50 är nog oddsen för hans del.... Annie har haft en underbar dag, hon har varit på Nordens Ark med dagis. De åkte buss, och hade picknic mat med sig. Och tur med vädret, hade de! Dessutom är det mormors födelsedag, även om firandet kom av sig, eftersom morfar är så dålig. Så mormor var på sjukhuset i Uddevalla hela dagen. Fast tårta fick jag fram i alla fall, och Elinor och Carina kom med present.

23 Maj.

Äntligen! Jag har fått tag i honom... Gastroskopin såg helt normal ut, inga konstigheter (mer än de som skall vara där) i mage eller tarm. Bajsprovet var inte riktigt lika roligt, antitrypsinet som visar på protein förlust i tarmen (en sjukdom som heter PLE, och som TCPC opererade kan få), var förhöjt. Antitrypsinet låg på 2,4 och normalt är 1,4 och under, jag glömde fråga vad det det skall vara för att ha PLE, men Annie har det inte ännu, det vet jag. Fast det måste följas upp noga. Albuminet visar också på PLE, men antitrypsinet är det säkraste. Men inget av detta kan förklara smärtor, illamående och matvägran.... Så doktorerna skall ha ett nytt möte och se vad de kan komma på.... 

22 Maj.

Idag började nästa kapitel i följetongen "Jakten på Dr. Daniel!" Och ja, jag har hört hans röst två gånger under dagen, men han har suttit med patienter varje gång. Så jag får försöka imorgon igen....

19 Maj.

Samma röst idag, så jag ringde till mottagningen och frågade om jag fått fel nummer. Men nej då, rätt numer, fast Dr. Daniel var i Skövde på konsultation! Mottagningen blev lite förtvivlade när jag förklarade att jag skulle fått provsvaren denna veckan. De lovade att få tag i en doktor som kunde ge mig dem under dagen. Så fram på eftermiddagen ringde Dr. Thomas, han drog egentlige bara svaren rätt upp och ner, med lite förklaringar, resten lämnade han till Dr. Daniel. Det var inga AHA-upplevelser i alla fall, det kunde han säga. Hb låg på 160, vilket jag kunde tala om var en höjning från 130 i januari/februari. Thomas hade väl helst sett att dat låg kvar på 130, men var inte orolig ännu. Levervärdena var något förhöjda, men ingen oro. Dessutom konstaterade han, att de inte var vanligt med alla dessa prover på TCPC opererade, så detta var kanske vanligt för dem?! Albumin nivån var lite låg, men heller inget farligt. Detta var de prover som fanns nu. Dr. Daniel var där nästa vecka, så jag får ringa då, och hoppas att jag får tag på honom.

18 Maj.

Började ringa Dr. Daniel vid ett-tiden, men det var bara en mekanisk röst i andra änden. Fortsatte hela eftermiddagen, men det var samma röst hela tiden. Nå, jag får försöka imorgon igen.

17 Maj.

Pk-provsvaret hade kommit till mottagningen först efter de stängt, var förklaringen jag fick. Men värdena är lite skakiga, så det blir nytt prov på fredag. Annie hade ont i natt igen, och är klängig och trött idag. Vi sov nästan hela förmiddagen, men det är tillåtet efter en sådan natt.

16 Maj.

Idag fick vi tagit provet och sedan fick Annie ont. Så förmiddagen tillbringade Annie med värmedyna på magen och långt, långt inne i tv´n. Hörde inget från mottagningen om ordination av Waran, så vid 20-tiden fick jag ringa ner och fråga vad jag skulle göra. Tomas ordinerade över telefon, utan att sett provsvar, så det blev bara för ikväll.

15 Maj.

Efter att jag fått en släng av förkylningen, var vi hos Karlssons en sväng i går kväll. Karin gjorde slingor på mig, och Annie bara var och hade roligt. Men sedan började allt om vid 5-tiden på natten/morgonen, Annie hade ont, rejält ont. Så jag fick skjuta upp Pk-rovet , det gick inte att ta med en näst intill medvetslös flicka som hade jätteont. Tror inte heller att provet blivit så bra, eftersom Citodonet säker påverkar (har märkt det tidigare).

11 Maj.

Åkte upp till vårdcentralen igår för att ta Pk-prov, men... Vare sig Annika eller Helena var där, och det är bara de som får ta prov i fingern, så vi fick åka upp i dagen istället.

9 Maj.

Vi fick lov att åka hem idag om vi ville. En av oss ville inte åka hem, utan gömde sig hos Eva vid "bryggan". Alla tyckte detta var jätteroligt, jag också faktiskt. Annie skall ta nytt Pk- prov imorgon, och ett nytt bajs prov hemma, så fort fröken behagar bajsa. så när jag lyckats övertala Annie att vi måste åka hem, sa vi adjö för den här gången, och gick till Ronald för att städa. Det var varm och mycket svettigt att städa och Annie var trött. Men tillslut var jag klar, bilen kom och vi åkte hem. Annie somnade så fort bilen satte igång och sov ända hem, jag sov en bra bit, jag också.

8 Maj.

Pk- prov och sedan avdelningen, Annie var på svällt sedan kl.7.00, och fick dricka vatten sista gången 10,30. Först blir det Buk-ultraljud. Jag påpekar för sköterskan att vi har ett tajt schema, med både röntgen och gastroskopi. Ultra-ljuds läkaren ser inget konstigt, mer än det som redan är konstigt. Fast jag får ju reda på att även den nedre hålvenen sitter fel. Den kröker sig och sitter fast på baksidan av hjärtat. Men den är ju ändrad en gång till, vid senaste operationen, så den kan ju knappas ha något med Annie problem att göra. Sedan fick vi vänta i 1 timme på röntgen! Detta trots att jag anmält Annie två gånger vid samma lucka, tillslut såg ultraljuds sköterskan oss, samtidigt som Sofi, på avdelningen, började föra väsen eftersom narkos vill åt Annie. Jag var INTE glad och trevlig! Nå, Annie fick Dormicum i sonden, och upp till narkos bar det. Efter 35 minuter hade det inte gjort någon nytta alls! Men Annie hade börjat fundera..... Hon såg lite filurig ut där hon satt i sängen, så jag frågade vad det var:" Jo, jag sitter här och funderar på hur jag skall kunna rymma! Om ni tittar åt det hållet, smiter jag åt det andra. För det kommer en fågel upp med hissen, och flyttar mig genom att lyfta mig i håret och flyga iväg med mig så!" Smart och uppfinningsrik flicka jag har eller hur? Vi fick oss ett gott skratt allihop. En av narkos favoriterna var det som kom, och nu började Annie bli rädd. Eftersom Dormicumet inte gjort något, fick vi kämpa och hålla ner henne, för att få henne att ta masken. Det är ett övergrepp varje gång, men vad gör man? Tillslut gjorde narkosen sitt och Annie var borta. Det tog två timmar, tills de ringde efter mig, och då var det en mycket ledsen och vaken flicka som mötte mig. Stackars Annie hade vaknat med andnings mask också! Dessutom hade hon en nål i vardera hand (men de gick enbart att använda för infart). Livet var vidrigt, " DUMA de som jobbar här!", Annie var arg! En ytterligare anledning till att hon var arg, var att hon var röd som en kokt hummer i ansikte, på armarna, och på bröstkorgen. Hon var dessutom svullen i ansiktet, läpparna var tre storlekar förstora. Ärren på bröstet lyste kritvita, mitt i allt det röda. Johanna bad Dr. Eva komma och titta på Annie. När Annies puls dessutom gick upp till 145, blev alla lite oroliga och Annie fick snabbt kortison och urindrivande. Kortisonet hjälpte med en gång, och Annie blev snabbt lugnare. Resten av dagen var lugn, utom när det var dags för Fragmin injektionen, förstås. Annie fick Waran också för att komma in på det igen.

7 Maj.

Samma procedur idag, med Pk provet, fast nu låg värdet så lågt så idag blir det Fragmin. Men först skall vi ha kul! Så vi åkte till Liseberg. Jag var lika gammal som Annie, när jag var där första gången, så detta skall bli sååå kul. Och det blev det, Annie får ju inte åka allt för Dr. Daniel, och det är bra att ha som förklaring. Så Annie åkte Kaninresan, Karusellen, Farfars bilar, Sagoresan, Vikingaskeppen, Båtarna och barnbilrallyt. Rallyt var roligast, det åkte hon fyra gånger, alldeles själv! När Annie fick se vagnen högst upp i Balder, berg och dalbanan, sa hon "jag hoppas att dr. Daniel sa att jag inte får åka den!" Sedan fick vi Huvudrestaurangen att stanna upp och bara stirra... Sonda på restaurang, ett så stort barn som Annie var nog inte vad de var vana vid. Men det var inga kommentarer, så det gick bra ändå. Dessutom fick vi båda två god mat att äta med munnen innan, skillnaden var bara hur mycket som gick in den vägen, på oss två. Tillbaka till 323:an, med en liten flicka som pratade konstant med alla och berättade hur roligt hon haft det. Sedan var det dags för Fragmin injektionen, och det var inte roligt! Tydligen känns det som om det bränner inuti, och även om jag förberett Annie kan man ju inte för förklara sådant. Så vi var två som höll och stackars Frida som stack. Men efteråt var Annie som vanligt igen, tack och lov! Jag berättade för Frida om kommentarerna igår, och hon bestämde med en gång att ta upp frågan om det inte gick att sätta PEG redan imorgon. Hoppas, hoppas!  

6 Maj.

Vi tog oss till Centralkliniken för Pk prov, och det var en underbar morgon. Tillbaka till 323:an och mat och medicin, Pk provet var ok, så det blir inget Fragmin i kväll heller. Så vi tog spårvagnen in till centrum och shoppade nya kläder till Annie. Sedan bar spårvagnen oss ut till folkhavet i Slottskogen. Det var otroligt mycket folk, och nästan inte en millimeter gräsmatta ledig. Fast vi skulle ju inte ligga och lata oss, vi skulle till barndjurparken! Den var omtyckt, Annie gillade de små getterna, även om de ville äta upp hennes skosnören, de feta hängbuksvinen fick också mer än godtjänt. Men nu började det bli varmt och hungrigt, så vi gick Linnégatan ner, efter att på två krogar sätt skyltar där det stod att "barnvagnar inte fick vara på uteserveringen", fick jag nog. Inte för att jag tänkt ta upp vagnen där, men krogmänniskan i mig blev upprörd över att det stod så. vi handlade mat istället och tog spårvagnen hem, vilket var tur för på väggen till hållplatsen började Annie må dåligt igen. Spårvagnsfärden blev en tråkig upplevelse för Annie. Inte för att hon mådde illa, det sov hon ifrån en stund, utan för att hon fick sin första elaka kommentar om vagn och sond. En liten flicka på 6-8 år, tittade på Annie och tyckte att " den stora flickan åker vagn, va löjligt och titta mamma hon har ett snöre in i näsan, så jätteäckligt!" Jag säger inget om flickans kommentarer men föräldrarna sa ingenting! De borde ju förstått att Annie var sjuk, och man säger väl inget sådant om någon ändå. Annies tårar rann ner för kinderna och jag kunde inte komma åt henne, eftersom spårvagnen var överfull. Men tro mig det gjorde fruktansvärt ont i mammahjärtat.

5 Maj.

Jag undrar om jag någon gång kommer att förstå hur Annie fungerar..... I morse hade hon 35,8 i temperatur! Så Göteborg här kommer vi. Hämtade kaffebröd på Elgs, och sedan var vi i på Sjukhuset. Då förstod inget heller, men kollade henne noga, och tog crp (snabb sänka) men det var på 6, så det gav ingen ledtråd. Daniel var lite bekymrad över att Annie varit så cyanotisk i måndags. Han var orolig, för att det kunde vara arytmi som börjat spöka. Det behöver vi inte, det räcker så bra med det som är! Men han ville att jag skulle be hemsjukvården komma och både mäta saten och lyssna på hjärtat om det hände igen. Annars gick allt smärtfritt tills fram mot 13-tiden, och vi var på väg till hotell Odin. Då började Annie att kräkas, men om hon nu skall göra det någonstans var detta ju rätt ställe. Hon höll på i några timmar, sov mest hela tiden, ville kräkas men kunde inte. Så jag fick igång matdroppet och det fungerade, sticka henne för vanligt dropp, är inget vi gör så gärna som ni nog förstår. Det positiva med att vi blev kvar på avdelningen var att vi fick rum på Ronald MacDonald, till Annies glädje. Så dit tog vi oss så småningom. Efter några timmar började Annie kräkas igen, och jag kände att jag var tvungen att kolla om vi hade kvar rummet på 323:an, och det fick vi ha över natten. Men efter ett försök att kräkas och inte kunna, somnade min docka helt utmattad. Så vi kunde stanna kvar, i sköna sängar, den natten.   

4 Maj.

Imorgon åker vi till Göteborg och vad händer då! Jo, Annie börjar frysa som en tokig när vi är ute, och efter en varm dusch , fryser hon lika mycket. Tar febern och flickan har 39,3! Väntar en stund, och tar febern igen (det kunde ju vara duschen som fick upp temperaturen) men nej då, nu var det uppe i 39,4 ! Ringde runt till "sjukkunniga" bland släkt och vänner. Efter en alvedon gick feber ner och det var en betydligt piggare Annie. Men hur skulle jag göra nu? Åka eller inte åka, det var frågan? Bestämde mig för att packa, och se vad morgondagen hade i sitt sköte....

2 Maj.

Den här dagen är en av alla dagar jag helst vill glömma! Annie har haft det hemskt och varit hemsk. Hon har haft ont, så ont och eftersom det är dagtid vägrat att säga något. Hon har bitit, rivit, slagit mig, skrikit, gråtit och varit helt hysterisk... Fick henne att sova i någon timme, men hon vaknade på samma sätt, efter en orolig sömn. Det har varit så synd om henne, men jag har inte vetat vad jag skulle göra, för allt blev fel och inget var bra. Jag var nog nära gränsen, tror jag...... Det skall bli så skönt att åka till Göteborg på Fredag!!!

1 Maj.

Vi tog en tur in till Bengt och uppvaktade på födelsedagen på eftermiddagen idag. Sedan var vi ut och rörde runt i "trädgården". Annie bakade en fantastisk "ler tårtsoppa". När hon kom in såg det ut som om hon provsmakat samt smörjt sig med "lertårtan"! Så det fick bli ett bad, jag såg att hon var blåsvart på läpparna , men trodde att det var lera so satt kvar. Men när hon kom upp ur badet, och såg likadan ut blev jag rädd! Så har Annie inte sett ut sedan före och alldeles efter TCPC operationen! Jag ringde Carina och bad henne komma och titta på Annie. Carina och Oscar kom och konstaterade att Annie var blå, men också att det hade börjat svänga, ena stunden ljusare och nästa stund mörkare. På Annie märktes inget, men nu var det mer än en timme som det hållit på. Vi bestämde (Oscar var mycket envis!) att jag skulle ring hemsjukvården, och be dem komma och ta en pox. Fast Annie varierade hela tiden i färg och var totalt opåverkad,men efter lite tvekan av mig, och en blick på Annie som just då blev blåsvart igen, så kom de. Under tiden sköterskan var här var Annie jättefin! Men hon gick ändå aldrig upp till 85%, som är hennes tillåtna lägsta nivå, utan låg på 81-82%. Dessutom säger mig öga mig att när hon var som mest cyanotisk var hon nere och rörde i 70%:en.

30 April.

Torsdag och fredag har Annie varit på dagis, och det känns underbart. Det blev bara två timmar på torsdagen, men fredagen var alla fyra timmarna, plus att de var på teater i Tanumshede på förmiddagen. Det var en helt slut tjej på kvällarna men det var det värt. Igår hade vi Annelie, Putte, Carina och Lars här på middag. Det var mysigt och Annie var social och gick omkring och riktigt små myste. Fast i morse väckte hon mig vid 5-tiden och hade rejält ont i magen. Så det blev en slö, slö dag.

25 April.

Anna på 323:an ringde i idag. Annie skall läggas in den 8 maj, för undersökningar! De skall göra ultraljuden på förmiddagen och Gastroskopin på eftermiddagen. Eftersom Annie sövs under gastroskopin kommer alla blodprov att tas då! På tisdagen skall hon träffa en psykolog och sedan får vi se om de upptäckt något på blodproven eller om vi får åka hem.  Men sedan frågade jag om warinet skulle sättas ut, och då fick Anna sig en tankeställare.. Hon fick ringa tillbaka lite senare, och då blev det så, att vi skall in redan fredag den 5 maj ,för att sätta ut warinet, och ev. ersätta det med fragmin. Vi får förhoppningsvis bo på Ronald McDonald, något som gjorde Annie mer än överlycklig.

22 April.

Annie och jag har haft en mysig lördag. Carina var här och åt lunch, och sedan gick vi till Grebys och studerade folklivet runt Nordiska mästerskapen i ostronöppning. Tala om att de hade tur med vädret! Det var en underbar dag att sitta på uteserveringen, se på det begynnande båtlivet, alla människor och veta att nu går vi mot varmare tider! Carina var tvungen att gå hem tidigt, men vi gjorde sällskap med hela familjen Pålsson. När det blev dags för tävlingar gick Anna och Arne hem, men Ellen stannade kvar med Annie och mig. Konserven var toppen tyckte Annie för hon strosade, hoppade och gömde sig lite över allt. Dessutom gjorde vi ett stopp i parken på vägen hem för lite gungning, toppen dag tyckte Annie. Hon går lite på "sockerenergi" sedan droppet men det är hon värd! Och på kväll fick mamman lov av en snäll mormor att gå ut och ta en promenad och öl på Hertigen!

 20 April.

Idag har det varit den stora "baksmällans dag". De här korta och intensiva turerna tar på mina krafter, mer än långa och planerande. Så jag som skulle göra i ordning här hemma har inte orkat något. Annie har varit pigg från och till, det har varit lite illamående och en del ont också tror jag, men då har det varit tv´n som gällt. Nu sover hon gott och jag hoppas att hon får göra det hela natten.

19 April.

Vaknade i tid till ronden idag! Thomas frågade hur natten varit när han kom. Så jag sa hur det var, Annie hade varit orolig och gett sig om ont i magen och benen, men sovit sig igenom det. "Ja, då är det nog bäst att ni stannar ett tag till, sa Thomas". Då fick jag förklara att detta var små potatis mot hur vi hade det hemma! Han såg ganska förbluffad ut... Jag fick i alla fall välja om vi skulle åka hem idag eller vänta någon/några dagar till. Sköterskan och jag bestämde att om Annie tog emot två mål med 100 ml i varje, så skulle vi åka hem. Efter en tur till den älskade lekterapin där Annie är som en kalv på grönbete och prat med Thomas. Bl.a. skall det nu förhoppningsvis stå i journalen att Annie skall till 323:an och inte till NÄL om vi behöver åka in akut. Så vid halv fem tiden var vi tillbaka i Grebbestad, och hemma hos mormor. Så nu är det bara att vänta och se, hur lång tid det tar innan Annie får göra sin undersökning...

18 April.

Jag försov mig för ronden för första gången någonsin idag! Det var faktiskt lite chockartad upplevelse, även om det nog var välbehövligt. Anki, sköterskan, sa att Thomas, kardiologen, skulle sätta sig och skriva de viktigaste remisserna så som gastroskopin, bukröntgen och ultraljudbuk. Daniel var ledig denna veckan, och som det känns nu lika bra det, nu kanske det blir gjort. Eftersom han inte haft Annie på så länge visste han inte så mycket om henne, annat än att han fortstod att situationen  var fruktansvärt jobbig. Annie har mått illa några gånger, "men jag skall inte kräkas mamma", men det är ju det vanliga eländet bara. I natt skall hon få 50 ml/500ml + sockerdropp.

17 April.

I natt klagade Annie på illamående och huvudvärk flera gånger, huvudvärken kommer ju säkert från uttorkningen och illamåendet är väl "Annie sjuka". Annie har mer eller mindre sovit fram till kl. 14. Men sedan började hon piggna till, hon har fått sockerlösning hela dagen, så det var väl det som gjorde susen. Idag har vi fått röra oss på avdelningen, det fick vi inte igår, och det säger jag faktiskt inget om. Jag förstår att de vill vara helt säkra på att det inte är magsjuka. Men visst är det skönt att röra på sig. Fast jag är så trött, att det börjar göra ont i skelettet, tror jag. Annie skall få både matdropp och sockerdropp i natt. Annars har det inte hänt så mycket idag. Jo förresten, fast det började redan igår. Då fick jag reda på att det inte finns någon remiss skriven av Daniel för Annies undersökningar!!! Jag trodde att jag skulle bli, jaa vet inte vad..... De stackars sektions ledarna hade jagat honom med ljus och lyckta, men han hade bara lovat och lovat.

16 April.

Klockan åtta, efter två timmars sömn, väcktes jag. Eftersom det är ett rent "helvete" att sticka Annie (och störst anledningen till att jag just nu inte vill till NÄL och amatörerna där, även om det finns fler anledningar), bestämde vi att sakta, sakta försöka sonda ner dexvatten (sockervatten) till henne. Detta fungerade fram till middagstid, då kunde jag inte ens ta i sonden, utan att hon började ulka. Så vid tre tiden kom narkosläkaren ner. Hon var helt införstådd med att Annie var svårare än svår att sticka, så hon sa att det blir mask direkt. Tråkigt(!) nog hade jag strax innan fått i Annie lite apelsinjuice, så det fick dröja till kl. 17 innan hon kunde sövas. Detta ändrades och narkos bestämde sig för att istället dra upp vätskan i magen genom sonden och sedan söva henne. Vi åkte upp och Annie var orolig för hon anade ju vad som var på gång. Jag fick gå med in i operationsrummet, och Annie blev helt skogstokig när masken kom på! Tack och lov varar det ju inte så länge, men det är plågsamt den tid hon är sådan. Det tog lite längre tid än vanligt innan Annie var klar, och trots att hon varit sövd, hade det tagit tre försök innan de fick till en nål som gick att använda för infart, men inte att ta blodprov i. Narkos satte den första påsen med dropp, så fort nålen på plats. Sedan fick hon så mycket hon och nålen klarade under natten. Hon kräktes några gånger, men det var säkert efter sövningen. Glömde säga att ronden med Björn och Staffan, kirurgen, kom under förmiddagen. Björn, talade genast om att han inte var lycklig att vi var där. När jag förklarat om Annie bad han nästan om ursäkt och Staffan frågade hur man orkar med något så skitjobbigt så länge!

15 April.

Idag var det ingen rolig påsk längre för Annie. Hon vaknade hålögd och illamående, "mamma jag mår illa men jag skall inte kräkas", är stackars Annies nya slogan. Som grädde på moset bad hon om en värmedyna för det gjorde ont i magen. Kräktes gjorde hon senare på eftermiddagen, men blev helt förtvivlad, när jag sa att vi nog skulle vara hemma, och inte gå till Anneli och Putte (de hade fått ta över från Carina och Lars, eftersom Carina var magsjuk). Så jag fick ringa ner till Anneli och fråga om det var ok att vi kom, det var ju "bara vanlig Annie sjuka", vilket det var. Efter påskbuffen, med MYCKET gott och smått på, försökte jag få i Annie mat och medicin. Maten kom upp efter 100ml, och då kom allt upp. Medicinen fick hon, tack och lov behålla. Vi drack kaffe och äggtoddy och sedan körde Elinor oss hem. Annie frös och nös när vi kom hem, så jag tog tempen på henne, 37,7 hade hon. Satte på natt droppet med mat, och efter två små pumpningar kräktes hon upp det. Försökte två gånger till med samma resultat. Ringde och pratade med Elinor och sedan till 323:an. Jag skall inte ringa dit på natten! Sköterskan kände inte till Annie, men skulle ringa till Jour Kardiologen Björn. Han tyckte att vi skulle åka till NÄL, eftersom Annie hade magsjuka. Sköterskan ringde tillbaka, och jag försökte igen förklara att Annie INTE hade magsjuka och om hon såg i hennes journal kunde hon se det. Hon ringde tillbaka till Björn, som sa att de inte kunde neka oss att komma till avdelningen, men helst ville att vi skulle till NÄL. Jag blev uppringd igen, och fick meddelandet. Vid det här laget var jag nära förtvivlans brant, och när sköterskan dessutom säger att om det nu är så illa med Annie, borde det ju utredas, var jag nog inte så trevlig mot henne! Ringde Elinor igen och grät i telefonen, för det kändes som om all trygghet jag haft med 323:an rycktes undan mig. Tog mig i alla fall i kragen och ringde efter en bil till Drottning Silvias Sjukhus. Upptäckte sedan att det jag packat var väl inte det mest genomtänkta packning jag gjort.... Bilen kom vid halv tre, Annie sov hela vägen ner, ulkade bara några gånger på vägen. Själv vågade jag inte sova, i fall hon skulle börja kräkas igen. På akuten förstod jag att 323:an ringt ner och förvarnat om att vi skulle komma. Vi kom igenom ganska snabbt, tog bara 1 1/2 timme, så vi var på avdelningen och rum sju, klockan halv sex. Sköterskan (samma som jag talat med i telefon!) ville inte göra något fören dagen kom och jag protesterade inte, det var ju bara en timme kvar tills dagen kom! Annie hade sovit från och till genom hela akuten, och jag somnade något oroligt.

14 April.

Påsken började bra för Annie. Igår kom kusin Margareta och tremänning Kristian med påskpresent, en gosse nyckelpiga, som fick sova på Annies arm under natten. Gudmödrarna, Annette och Karin, samt tillbehören Anders och Dennis (och Annettes bebis i magen) kom med ett stort påskägg. Det fanns en fin Pippi-tröja och en massa godis i ägget. Vi bjöd på kaffe med tillbehör (whisky till Dennis som börjat fira påsken ordentligt redan igår). Annie och jag mötte sedan ungdomarna på Grebys på bryggan, för att ta en äggtoddy och njuta av påsk solen. Fast lite kallt blev det allt där solen inte kom åt. När vi skulle gå hem var både gungor och gungsäl upptagna i parken, och det skriet Annie upphävde då hördes nog i hela kommunen. Tack och lov blev gungorna snart lediga! Visst är Annie bortskämd, men samtidigt har hon gått och väntat på att få gunga i parken hela denna långa vinter, okey hon är bortskämd.... Mormor, Annie och jag hade påskmys på kvällen, trevligt för oss alla.

9 April.

Att vaknar och känna sig som den sämsta mamman i hela världen är hemskt. Det gjorde jag idag! Annie har haft en hemsk helg. Hon har omväxlande mått illa och haft ont. Igår försökte hon "smyga" sig och sova, men kom in till mig och grät, för att hon inte kunde somna, och bad att vi skulle sova båda. Givetvis gjorde vi det. Jag vet inte varför hon inte kom till mig med en gång, för jag har aldrig nekat henne att gå och lägga sig, när hon är dålig. Men hon ville kanske klara sig själv, vem vet och vem förstår sådant. Trots att hon vaknade kl.18 somnade hon ganska tidigt efter att ha sett på film. Men sedan började allt om igen. Idag har det varit bättre, så nu hoppas jag på en bra natt för Annie.

7 April.

Annies dag började inte bra. Hon vaknade hål ögd och det syntes lång väg att allt var elände. dessutom blev hon riktigt ordentligt cyanotisk, och gick och lade sig igen. Hon berättade flera gånger(!) att hon mådde illa, men inte behövde kräkas. Att ta bort EKG-lapparna var riktigt jobbigt, men som vanligt var det som om inget hänt när det var över. Annie uppförde sig som om allt var ok, när vi kom till Drottning Silvias sjukhus och båten. Hon lekte, men vilade mycket i "utsiktsplatsen" i fören. Det var många av Annies "kompisar" från avdelningen och mottagningen som vi träffade och det var kul. Anna och Johan var kvar tills strax innan tre, när bilen skulle komma. Sedan fick vi vänta tills kl. fyra innan bil eländet kom, och då var alltihop igång. Annie kom och satte sig i sin sylky och sedan började hon att kräkas. Det fortsatte hon med hela resan hem. Sedan hade hon en bra kväll och en hemsk natt!

6 April.

Så tog vi oss till Göteborg, fast med sjukresors vanliga logik, fick vi åka till Göteborg 3 1/2 timme innan Annie skulle få bandspelaren! Nå, hon hann med både båten och 323:an. Vilket var en total lycka för henne. När vi kom till centralkliniken för att sätta fast EKG-lapparna, vägrade Annie att låta dem ta ett vilo EKG med sugproppar. Vägran skedde under mycket gråt, så det blev ingen. Detta är inte riktigt likt Annie, men hon måste ju få börja säga sin mening nu. Anna och lille gulliga Johan kom och hämtade oss, och körde oss till Stenungsund. Annie och jag skulle bo hos Anna och Marko, eftersom EKG sker polikliniskt kan vi inte bo över, genom sjukhusets försorg. Men det är helt ok, det var såå längesedan vi var i Stenungsund och hälsade på John, Berit och Anna med familj.

3 April.

Nu har jag fått tag på Anki på 323:an, och hon tog tag i det med en gång! Fast först visste hon inget om detta, men fick tag i Åsa hemma, hon visste inget, så Anki hittade Daniel, och hoppla, nu är vi på gång. Hon fick en tillfällig lista på vad som skulle göras med Annie, och skulle få en definitiv senast onsdag. Hon tyckte att vi skulle åka och göra 24-h EKG på torsdag, eftersom det är så mycket som passas in. Det känns som en stor börda lyfts från mina axlar, de gör något.... Även om de inte hittar något, blir i alla fall förmodligen en massa saker uteslutna. Dessutom var det en jättetrevlig kväll i lördags, tack alla!!!

31 Mars.

Att få tag på någon i Göteborg som vet något om Annie visade sig helt omöjligt! Åsa, kontaktsköterskan, var sjuk. Mottagningen viste inget, och sektions ledarna på 323:an fanns inte där på fredagar. Men jag kan vänta tills på måndag, det känns faktiskt helt ok. Och imorgon skall jag bli bjuden på födelsedags kalas av mina vänner, barnvakt ingår!

24 Mars.

Igår kom så äntligen näringslösningen! Det gick inte så bra med vällingen, den fastnade i aggregatet hela tiden, så det har varit en "ryckig" natt. Idag ringde kardiologen Daniel också om mötet i onsdags. Annie skall läggas in på 323:an, inom de närmaste veckorna! De vill göra om en del av de undersökningar som gjordes när vi låg inne, ex röntgen och ultraljud buk. Sedan skall det och så göras en gastroskopi, vilket är första gången. Annie skall också få träffa en psykolog, om varför hon inte vill äta. En massa blodprov skall tas, bla för att se medicinhalten i blodet. Det kan ta lite tid med inläggningen eftersom Waranet måste ut och Fragmin skall ställas in. Inläggnings tiden bryr jag mig inte om, bara det händer något. Daniel sa också, utan att ha sett svaret på PLE provet, att Albumin nivån i Annies blod låg lågt, så det var möjligt att hon "läcker" lite protein från tarmarna. Men han trodde inte att det var farligt ännu. Jag skall ringa nästa fredag till Göteborg, och då förhoppningsvis få en tid för inläggningen. Helst skulle också 24-h EKG gå in i detta.

22 Mars.

Det har varit några bra nätter och dagar nu. Annie mår illa, det både märker och ser jag på henne, men hon väljer att förtränga det, så det får jag försöka leva med. Men hon har haft lugna nätter och sovit gott! Jag sover lite så där, väntar nog omedvetet på att hon skall börja skrika.. Och nu i kväll var det dags igen, men jag måste väl lära mig att vara tacksam för de dagar som är bra. Idag har jag dessutom varit vansinnig på Apoteket i Hässleholm, igen! Leverans på fyra arbetsdagar, jo jag tackar!!!!! Det har nu gått 7 dagar och ingen näringslösning. Det sista av Nutrinin tog jag igår, och efter samtal med Apotekets kundservice (hå, hå, ja. ja) fick jag veta att det sondnäringen kommer till Grebbestad först imorgon! Efter samtal med Karin sköterskan på Gastro, bestämde hon att jag skulle använda mild fullkornsvälling tills Nutrinin kom. Hon blev ganska upprörd hon också, eftersom jag inte var den första som detta hänt för. Ja, nu återstår att se om det dyker upp något imorgon.

17 Mars.

I 18 dagar har Annie haft ont nu! Två dagar, instuckna bland de andra, har varit smärtfria. Sex nätter har Citodonet verkat, tre har det räckt med värmedyna, de andra har smärtan slagit igenom Citodonet totalt! Annies smärta börjar nu i magen och går sedan ut i ben, fötter, armar och händer. Hon har skrikit att hon vill åka till "sitt sjukhus" och få medicin som hjälper, och en natt bönade hon och bad mig om nya fötter för de hon hade gjorde så ont! Annie har skrikit och gråtigt sig igenom nätterna, och varit helt slut på dagarna! Hon mår illa men har inte kräkts så många gånger. Jag har nästan kräkts jag med, och gråtit har jag gjort varje natt. Nätterna sover jag i Annies säng, och hon håller ett stadigt tag i mig. Jag har konstigt nog dessutom hunnit med en del annat också. T.ex. varit på vinprovning, andra kvällen eländet började, annars hade jag nog inte orkat. Det var bara så skönt att göra något sådant "normalt". Det var så länge sedan jag var med på detta, och fantastiska viner var det också. Sedan har jag haft telefontid med Vladimir allmän kirurgen, Annies blindtarm ligger tydligen helt normalt, vilket var skönt att få veta. Jag har av någon anledning snurrat fast på detta, knäppt va. Fast med Annies smärtor kan man ju aldrig vet varifrån smärtan kommer. Jag har ringt Hjärtmottagningen och bett om nya recept, särskilt Losec och Citodon eftersom de kommer att ta slut snart. Dessutom frågat om "Stormötet", och berättat hur illa det är här hemma! Detta gjorde jag den 6/3, och den 10/3 hade det fortfarande inte kommit något recept.... Den sista Citodonen tog jag natten innan, och Losecen hade varit slut några dagar. Ringde ner igen, och de skulle faxa upp det till Tanumshede. När Ingmar, min kusin, skulle hämta dem vid 17- tiden hade det inte kommit något recept! Mottagningen var stängd, så jag fick ringa avdelningen och be dem faxa ett dagen efter. Citodon fick jag ring till goda vänner och låna en över natten, tur att man har "sjuka" vänner (ironi, skämt). Dagen efter kom receptet på fax till apoteket i Tanumshede. Håkan, utskrivande och faxande läkare, ringde till och med upp mig! På måndagen fick jag äntligen tala med Daniel, jag är fortfarande inte helt säker på att han förstår hur ont Annie egentligen har och hur illa hon mår, men nu skulle han se till att det blev ett "Stormöte". Talade också med Marie Krantz, samma dag, och hon beslöt att ta bort Neo Cate, eftersom det inte gjort någon skillnad, och gå tillbaka till Nutrini. Skickade iväg Receptet på mer Nutrini till Hässleholm med en gång eftersom jag inte litar på dem och deras fyra dagars leverans. Mötet om Annie blir onsdag den 22 mars ringde Åsa Bark, kontaktsköterskan i Göteborg och berättade. Äntligen en tid, inte för att jag tror att de löser det med en gång, om alls, men det är ju en början. Samma dag fick Annie tid för 24-timmars EKG den 6 april. Men som ni nog kan förstå har det inte varit några lätta veckor.............

27 Februari.

Så trött som jag har varit sedan vi kom hem från sjukhuset vet jag inte när jag var senast! Hemskt... Men idag har jag börjat om med att ge Annie Neo Cate, och det har gått jättebra. Det känns skönt för jag var allt lite orolig för det, annars har det varit väldigt lugnt.

23 Februari.

Nu skall vi få åka hem för denna gången. Men först blev det ett ultraljud, som såg ut som vanlig. Sedan blev vi vräkta från vårt rum, ha,ha. Personalen skämdes, men vi skulle ju ändå hem, så det gjorde mig inget. Fast klockan hann bli 17 innan vi var hemma, hos en mycket lycklig mormor.

22 Februari.

Avdelningen är nu öppen för oss, alla är överens om att detta bara var "Annie sjuka". Fast Annie får ta det lugnt ändå eftersom PK värdet ligger på 6,9. Dessutom går vi och väntar på att hon skall bajsa, så det går att få ett prov för PLE. PLE är en elak sak som kan komma efter TCPC operationen. Det innebär att tarmarna släpper ifrån sig all protein rätt ut. Detta är INTE något som vi vill att Annie skall ha! Bajset kom och vi tog en försiktig tur på avdelningen. Annie blev svartsjuk på en kille på tio år, som jag tydligen pratade för mycket med. Riktigt gulligt tyckte en mamma som kände sig väldigt älskad just då. Eva kardiolog, kom och talade om att hon skulle få ihop ett "stormöte" om Annie med alla inbladade läkare. Förhoppningsvis blir detta nästa vecka. Tack och lov något verkar hända!

21 Februari.

Vi är fortfarande i karantän, men vid lunch kom Marie Krantz och tittade till Annie. Tur i oturen, när Marie sitter där, får Annie ont i mage och ben. Nu fick hon, som en av få läkare se hur helvetiskt Annie har det, denna gången var det dessutom riktigt eländigt. När Marie gick bad jag om Citodon till Annie, efter en halv timme hade hon lika ont! Karin, dagens sköterska, kom in, tittade, gick och kom tillbaka med morfin. När hon förstod att Annie har det så här ofta, blev hon nog lite chockad. Hon undrade om jag inte hade morfin hemma, men det vill jag nog helst inte ha. Jag vill att de skall komma på vad detta är!!!!! Dessutom har nålen tydligen gjort sitt....

20 Februari.

Nu är vi satta i karantän, eftersom de inte kan utesluta att Annie har magsjuka. Fast jag vet ju att det bara är "vanlig" Annie sjuka, men bäst att ta det säkra före det osäkra. Dessutom är det ju fullständig rumservice på detta eminenta ställa, rumsällskapet jag har sover hela tiden men det är ju OS på tv så det är ganska ok ändå. Kimmo skulle kommit på besök, men jag avblåste det, om det nu skulle vara magsjuka.

19 Februari.

Anna Pålsson hade sitt födelsedags kalas igår, så det blev lite väl mycket rött vin, men både Annie och jag (liksom alla gäster) hade en skojig kväll. Fast jag mådde väl inte så bra dagen efter, men det värsta var att Annie började kräkas häftigt. Till slut fick jag ge upp mina försök att få i Annie någon vätska, och när hon dessutom började hon sova igen. På Hjärtavdelningen sa Åsa, efter att ha pratat med Dr. Eva, att vi skulle komma in så fort det gick. Jag bad att Åsa skulle ringa till narkos så de var beredda att sätta nål på Annie, eftersom det bara är de som kan det. Det tog ett tag eftersom Västtrafik lyckades sända den första taxin till Strömstad(!), men sedan gick det fort, så vi var ner vid 19-tiden.. Vi fick gå genom akuten, men 323:an hade ringt ner så det var inte länge vi fick vänta innan Elisabeth kom ner och tog med oss upp. Elisabeth möttes förresten av att Annie började kräkas igen, Annie hade tack och lov inte kräktes på hela resan ner, men nu var det dags igen. Vi fick "vårt gamla" rum, och Emla sattes snabbt. Dessutom konstaterade sköterskan att Annie redan var rejält uttorkad, och sedan började cirkusen! Trots Emla och Dormicum fick narkosläkaren inte in någon nål, ny Emla och ny Dormicum, plus narkos sköterska som förstärkning till läkaren fick de inte in någon nål! Så det fick bli sövning med mask upp på operation, och vid midnatt satt äntligen en nål i Annie. Då hade de försökt 12 gånger som jag kunde se, och nålen de fick in dög bara som infart, inte att ta prov i! Den lilla stackaren har inte en hel åder som går att använda! Nu hjälpte det ju givetvis inte att hon var så uttorkad men ändå! Till slut fick hon i sig sin väl behövda volym, och jag kunde slappna av och somna jag också. 

12,13  och 14 Februari.

Till "frukost" fick Annie i dag första omgången av upptrappning av NeoCate Advance. Vi fick den inte från Apotekscentralen i Hässleholm fören i lördags, de skulle ha varit här i början av förra veckan.....Men bättre sent än aldrig. Fast det blev ju ingen hit ändå. Så fort allt gått ner kom det upp lika fort! Så på kvällen tog jag det så lugnt det bara gick, och Annie fick behålla det, fast hon ulkade ganska kraftigt länge efteråt. Nattdroppet var det inte heller några problem med, men det går ju med 50 ml i timmen, SÅ sakta kan jag aldrig ge henne det utan att få nervsammanbrott. Dagen efter tog jag det lika lugnt som kvällen innan, och allt gick bra på morgonen men på kvällen kom allt upp igen. Dessutom var jag inte säker på att medicinen gått in. Så det var bara att ringa till Göteborg och be om råd. Medicinen trodde de gått ner, men tyckte att jag skulle ta ut NeoCaten och sätta tillbaka Nutrinin, och sedan ringa Gastro imorgon. På Gastro tyckte Karin sköterskan att jag skulle vänta en vecka, och så börja nästa måndag, för då var Marie Krantz tillbaka. Eftersom det idag är min tur att fylla år (Alla Hjärtans Dag, ironiskt eller ödet, jag vet inte) kändes det skönt att vi slapp mer kräkningar.

8 Februari.

Lena, sjuksköterska och Elisabeth, logoped från barnhabiliteringen, var här i dag för att träffa Annie (och mig). Som alla andra, blev de nog lite förvånade när de fick se Annie, Hon ser ju inte direkt sjuk ut, om man fråntar sonden med "plåsterlapp" på kinden. Sonden ja, hur många gånger den har åkt ut, har jag tappat räkningen på. Ibland har den åkt ut på grund av kräkning, och ibland för att Annie har fastnat med den någon stans och inte märkt det. Men det är nästan alltid lika traumatiskt att få in den igen. Annie brukar fråga om det är ok att hon gråter när den skall in! Som om jag skulle förbjuda min lilla tappra flicka att gråta! Det skulle hon behöva göra oftare istället, kanske jag också förresten.... Men tillbaka till dagens gäster, Elisabeth tyckte att Annie nog behövde lite hjälp, men inte så mycket som hon trodde, när hon hörde första gången vad Annie varit med om. Lena kändes bra att ha som stöd i alla konstiga frågor jag kan ha, plus hjälp med "grejor" till Annie. Hon skulle se till att det kom blöjor så fort som möjligt, och det blir ju skönt rent ekonomiskt.

4 Februari.

Ibland är det lätt att glömma bort, att Annie också är en helt vanlig liten flicka, fast idag visade hon det fullt ut. Hon kom upp krypande i mitt knä och frågade försiktigt " mamma, hur kommer saker ur näsan som man stoppat dit?" Jo, jo där upp i näsan satt så fint två små pärlor! Annie blev hysterisk, trots att jag sa att det inte var så farligt, men att vi måste åka till sjukhuset. Men det var ju inte till hennes sjukhus! När vi efter nästan tre timmars väntan på Strömstads akut mottagning (och doktorn som gick och skrev ut en dödsattest istället för att ta hand om Annie, ja han bad ju om ursäkt innan han lämnade oss på undersökningsrummet!) hade de små baskade pärlorna försvunnit, så det var bara att åka hem igen. Vart pärlorna tog vägen? Ja vem vet.

2 Februari.

Idag var det Elinors tur att bli firad på sin 45-års dag. Vi firar hos oss mig för det är så mycket enklare, med tanke på allt, och kul och trevligt har vi. 

1 Februari.

90- års uppvaktning till den piggaste bohusläning jag vet, har det varit idag. Han heter Gundof Olofsson och har en dator istället för hjärna! Han kommer ihåg allt som hände på alla datum, plus vilket väder det var och vilka som är släkt med vem. Dessutom talar han en häftig bohuslänska, som man får träna upp sig på för att förstå! Annie träffade dessutom sin dagis kompis Linnea, som är Gundofs barnbarns barn, så hon var mycket nöjd! Dagis är annars ett sorgligt kapitel, det har inte blivit många besök där. Men om man har ont på natten, och dessutom måste få Citodon mot det, så är det en mycket trött tjej hela dagen efter.

31 Januari.

Idag har vi varit på avd 334 hos Gastro- teamet och Marie Krantz. Det kändes väldigt skönt att berätta för någon som lyssnade med "färska" öron! Dessutom delade hon min åsikt, att för att Annie skall börja äta måste smärtan bort! Så hon satte Annie på en ny näringslösning, Neocate Advance. Den har fin fördelat alla proteiner ner till aminosyrorna, så att tarmarna inte skall behöva jobba så mycket. Ja, allt är värt ett försök. Fast Anders, en av kardiologerna, var skeptisk när jag berättade vad som skulle göras nu. Honom träffade vi när vi var på besök på hjärtavdelningen. Marita, den underbara busiga undersköterskan, satt i entrén när vi kom,. Hon sa att Annie var tvungen att gå upp för Elisabeth jobbade, och hon var ledsen att hon inte träffat oss förra gången vi var på besök. Annie har någon underlig form av känslor för Elisabeth. Det finns ingen hon fräser åt så mycket, men heller ingen hon blir så glad när hon träffar, fast det får ju inte synas så klart! När vi kom hem kom Bengt, vår halvårs granne, med taxi. Han skall bo hos oss några nätter för imorgon skall vi på uppvaktning! 

30 Januari.

Nu är jag sjukskriven Mars ut. Jag undrar om det skall räcka. Hoppas, hoppas, hoppas!

19 Januari.

Åsa Bark, kontaktsjuksköterskan i Göteborg, var gullig nog att vara med och lyssna samt underhålla Annie när Daniel undersökte henne och pratade med mig. Jag är inte helt säker, på att Daniel helt och fullt förstår, hur vidrigt ont Annie faktiskt har. Men en sak är ju helt säker, att detta är ingen vanlig eftervärkning av TCPC operationen. Om det nu är det de är, läkarna vet ju inte ens det. Men Annie skall få en tid till det medicinska gastro-teamet och läkaren Marie Krantz. Marie Krantz skall vara den, som om någon, kan få ordning på att Annie inte vill äta. Annie själv säger att hon inte vill äta för att hennes mage hoppar och då gör det ont och hon mår illa!! Jag skull inte heller äta om jag hade det så......

17 Januari.

I natt fick jag fullständigt nog, det var så nära att jag skulle gå under. Annie hade så ont och har haft det så  länge nu. Jag kan inte göra något! Det ända jag kan göra är att sitta bredvid och komma med helt meningslösa klyschor. Vi skulle ju till hjärtmottagningen, nu i början av januari ,men jag har inte hört ett ord från dem. Så jag ringde på morgonen och berättade hur vidrigt Annie har det och snabbt fick vi en tid till på torsdag den 19 januari. Jag vet inte vad Daniel kan göra, men nu måste det börja röra på sig.

14 Januari.

Idag fyller Carina år, men hon är ju babysen bland oss (1 år yngre) så henne firar vi inte i år. Istället har Annie och jag Pålssons på middag. Jag behöver träffa vänner för det är tuffa nätter och ganska ensamt. Egentligen skulle jag väl sova, men jag orkar inte. Annie har haft några hemska nätter med massor av ont, och dagar med mycket illamående även om hon inte kräks så mycket.

12 Januari.

Idag firar vi Lill-Beths 45 års dag här hos oss. Carina, Elinor och jag bjuder på middag och blommor som födelsedagspresent och Annie får givetvis vara med tj...., nej "damer" är väl den rätta benämningen på oss nu ( jag vägrar att kalla oss tanter!).

8 Januari.

Nu går Annie och jag in i "födelsedags tiden". Varje vecka, fram till början av mars, fyller någon/några vi känner år. Stressigt värre! Idag börjar vi med Gudfar Oscar (ja, egentligen fyller han först imorgon men kalaset är i dag). Annie trivs som vanligt, som fisken i vattnet när det är kalas. Massor av människor som bryr sig om henne. Hon har haft roligt både igår och idag, Igår var hon hos Elinor, Hugo och Jacob, och åkte pulka, och idag var hon hos Karin och Dennis. Nätterna har varit jobbiga, så utflykterna har varit på eftermiddagarna. Hon har mest ork då. Dessutom är hon ju (tyvärr ibland) en tuff brud, så hon håller ju ut så länge det bara går. Trött och grinig får hon vara mot mamma tycker hon, och gärna för mig, hon behöver lite ombytte.